På många sätt är det väldigt enkelt att konstatera att det här är ett syskonalbum till Johan Skugges ”Volume”. I grund och botten handlar det om samma technofierade house. Det är egentligen bara små, små nyanser som skiljer de två skivorna åt.

Små nyanser. Men viktiga sådana.

”Humla” knastrar lite mer (eller kanske ”brummar” med tanke på titeln). Byggd kring mer ljud som mals ner i mixen. Samtidigt saknas också lite av de melodier som gjorde att ”Volume” i stora stycken fångade mig.

Det Johan Skugge och Mikael Stavöstrand gjort på ”Humla” är att renodla den digitalt ekande rytmen. De melodiextrakt som bryter igenom på många sätt rytmljud som skapar små försynta ljudmattor. Runt, i, under och bakom rytmen bubblar, ploppar och skvätter en värld av förrymda bitar.

Men min främsta invändning mot ”Humla” är att den dynamik som fanns på ”Volume” inte riktigt lyckas slå sig upp till ytan här. Det blir lite för mycket av den lätt introverta ljudclash utan balans i de varma melodierna som hittade in på ”Volume”. Inte minst gjorde blandingen mellan instrumentalt och vokalt underverk där.

Men samtidigt som jag har svårt att bortse från parallellen med ”Volume” är det inte en riktigt rättvis, eller ens relevant, jämförelse. ”Humla” står stadigt på sina egna ben och särskilt i hörlurar, där musiken får bolla runt genom mitt huvud, blir det en fascinerande resa. Ibland snudd på acid-vibbande, ibland nästan vacker (”Lonely at the K Mart”!), ibland nästan som ett ekande järnverk.

Du väljer.