Låten går runt, runt, runt. Suggestivt hypnotiserande cirklar den i rummet. Från början endast med sång och bas. Instrumenten faller in ett efter ett – några pianotoner, gnissel från en gitarr. Intensiteten ökas, allt skruvas upp mot crescendot. Det tar sex minuter. ”Slow Builder” heter låten och det är Madrugada som gör den. Men den hade lika gärna kunnat vara med på någon skiva inspelad i Kalifornien sommaren 1967.

Inspelad i Kalifornien är den, men alldeles nyligen. De tre herrarna i Madrugada var förra året två månader i Los Angeles för att spela in sitt fjärde album tillsammans med producenten George Drakoulias. Tre nordnorska trettioplussare i stjärnstaden. Jag medger att det oroade mig, men den här skivan är strålande, från början till slut. Madrugada har skruvat upp allt som de gjort tidigare till max. De har blivit tyngre, men samtidigt mer välpolerade. Gubbigare, men på samma gång vitalare. Madrugada låter på den här skivan bättre än jag någonsin tror att de kommer göra. ”The Deep End” kan nog vara deras praktverk.

Åtminstone på min planet.

Nu smälter allt samman. Vemodet och de stora gesterna som tidigare tagit gestaltat sig i blues, country, psykedelisk depp- och krautrock har hittat en form som är hård som granit, men samtidigt mjuk som en barnhand.

Vemodet finns där, lika vackert som tidigare. Men med fler fåror och rynkor. Vackra ”Sail Away” tar sig in i mig och siktar omedelbart på hjärtat. Tassande ”Hold On To You”, med spökstråkar arrangerade av Angelo Badalamenti, förser mina öron med balsam, precis som svävande ”The Lost Gospel”. Det är som om det ödsliga vemodet på ”Industrial Silence” och kolsvarta ”The Nigthly Disease” smält samman med motreaktionen på ”Grit”. Och skapat ren magi i formen av musik. Ödsligt svajande gitarrer, dramatiska orgelmattor, långsamma tunga slag och det stora allvaret i strupen.

Allt jag älskar att få i öronen.

Men det räcker inte så. Bandet stökar till med hetsiga ”Stories From The Streets” som mitt i de tunga vågorna stannar upp för att bjuda på akustiska flamencogitarrer och handklapp. I ”Running Out Of Time” gör de ledmotiv till hårt och skitigt kroppsarbete som stinker svett, jord och olja. ”Subterranean Sunlight” bjuder på flummigt sväng igen. Men den här gången med Manchester i fokus istället för San Fransisco. ”Ramona” låter som en elak sjöbuse ser ut.

Sen kastar de in glädjegranaten ”Hard To Come Back” som exploderar i ett countrylikande långtradardriv kompletterat med världens charmigaste fåmanskör som klämmer i på spanska. Strålande förstås. Eufori för allvarliga män. Allvarliga män som mellan melankolin och hetsen serverar några storslagna nationalsånger, som ”The Kids Are On High Street” och ”Elektro Vakuum”. Låtar som är så stora att de inte kommer få plats utomhus, för att travestera en gammal liknelse.

Du som fångats av Madrugada tidigare förstår nog. Det är som det brukar, men med extra allt. ”The Deep End” är en rent knäckande skiva. Som välter omkull mig. Precis som Migala och John Frusciante gör Madrugada gång på gång musik som verkar skriven direkt för mig. Så känns det. Den här skivan är så bra att jag tror både Nick Cave, Michael Stipe och hela R.E.M. skulle börja gråta om de fick höra den. Risken finns att du också kommer göra det. Den är som Ricochets ”Ghost Of Our Love”, fast mycket mer. Den är Dave Gahan och Johnny Cash i samma person. En asfaltblänkande storstadsskildring på film, signerad David Lynch.

En skiva som har allt en vuxen människa behöver. Allt och lite till.