De vet ju så väl vilka knappar de ska trycka på. Och efter senaste veckornas nostalgitripp i form av P3 Live-framträdande och Sverigespelningar, som jag givetvis missade, är nostalginerven hos mig lika spänd som hanen på en älgstudsare i början av oktober.

Intonande inledningen på ”Judas is Rising”, följt av ett skrik från den legendariske sångaren Rob Halford som återvänt till gruppen efter ett decennium för sig själv är en knapp. Och det finns fler. Den kraftfulla refrängen som man bara måste sjunga med i och gärna hytta lite med näven i luften åt. Dubbeltramp och Robs lyrik som innehåller saker som ”eternal betrayal”, ”war in the heavens” och ”white bolts of lightning”. Kraftfullt, effektfullt och snyggt.

”Deal with the Devil” är en klassisk hårdrockslåt, inte lika tung som ”Judas is Rising”. Refrängen får mig att tänka på klassikern ”Electric Eye”, melodisk, men inte trallig, och på samma sätt som jag inte gillar den så gillar jag inte refrängen på ”Deal with the Devil” heller. Bryggan innan refrängen är skitsnygg, men sedan kommer den där refrängen… Synd på en annars bra låt.

Singeln ”Revolution” har ett trumljud som får mig att tänka på Kiss ”Creatures of the Night”. En tung låt att stampa takten till. ”Worth Fighting For” är ännu en återblick, nu mot mitten av 1980-talet och låten ”Turbo Lover” med sin gungande basgång, även om crescendot och det grymma öset som infinner sig på ”Turbo Lover” aldrig dyker upp här. De avvaktande gitarrerna på versen ger en snygg kontrast, men på det stora hela hade de gärna fått klämma i lite till. Fantastiskt snygga stämmor på refrängen.

Återblickar är det som sagt gott om på skivan. Såväl hårdare tongångar som drar åt ”Painkiller”-hållet (”Demonizer”, ”Hellrider”) som mer klassiska hårdrockslåtar anno första halvan av 1980-talet (”Deal with the Devil”, ”Wheels of Fire”) dyker upp gång på gång. Även i texterna finns de, rader som ”the painkiller is back” och ”angel, put sad wings around me now” är två tydliga exempel. Rob Halford är för övrigt en av få sångare i världen som kan sjunga textrader som ”wheels of fire, let them roll” utan att förlora trovärdigheten.

”Angel of Retribution” låter väldigt bra, både låt- och ljudmässigt, och är en sammanfattning av hela Judas Priests katalog. Den kommer inte att bli en framtida klassiker, men står sig bra mot resten av katalogen.

Judas Priest är fel band att lyssna på om man letar efter något nyskapande, men vill man ha en rejäl dos kvalitativ hårdrock är man helt rätt ute.