Jag hade kunnat inleda den här recensionen med ännu en utläggning om New Orders musikaliska inriktning och utveckling efter Gillian Gilberts avhopp. Jag struntar i det den här gången.

Istället konstaterar jag att jag blev lite konfunderad när jag såg omslaget till ”Waiting for the Sirens' Call” första gången. Jag kunde inte riktigt förstå varför o:et var litet.

Efter första genomlyssningen var jag rätt övertygad om att det var formgivarens korta och kärnfulla recension av New Orders senaste album. Det var verkligen så illa.

Allt snacket inför ”Waiting for the Sirens' Call” handlade om att New Order den här gången stoppat in rockgitarrerna i garderoben och gått tillbaka till den dansanta gitarrpop som alltid varit deras varumärke. Dansmusik med popmelodier. Tillbaka till Ibiza-trippen ”Technique”.

När jag först hörde New Orders mänskliga trummaskin, som snart fick sällskap av Peter Hooks bas, Bernard Sumners New Order-gitarr och några klassiska New Order-syntslingor, hamra igång ”Krafty” så trodde jag faktiskt för en stund att det var sant. Att New Order skulle bli New Order igen. På riktigt.

Efter att ha levt med albumet en dryg vecka tror jag mest att det uttalandet kom från medlemmarna själva, i ett desperat försök att övertyga omvärlden och sig själva. Eller så har människorna som fick för sig att sammanfatta New Order 2005 i ”Technique”-termer inte samma version av den klassiska skivan som står i min skivhylla.

New Order 2005 är istället tre medelålders män som fortfarande kan snida ihop klassiska melodier om de bara vill, men som sedan länge tappat kontakten med de dansmusikrötter som en gång födde gruppen. Nästan i alla fall.

Tonen sätts redan i den inledande ”Who's Joe”, uppföljaren till ”1963″ om man så vill, med lagom prydligt tillputsa gitarrpop och en ”Love Will Tear Us Apart”-slinga någonstans längst bak. Helt okej. Mer av samma sak blir det sedan i ”Hey Now What You Doing”. Helt okej. Ännu mer av samma sak, fast med lite mer Hook-bas, kommer sedan i titelspåret. Helt okej. Helt okej Madchester.

Fast själva problemet med ”Waiting for the Sirens' Call” är att New Order inte är ”helt okej”. New Order är mycket bättre än så. Det är därför ”helt okej” inte på långa vägar räcker till.

Det finns en handfull låtar som räddar albumet från en oglamorös framtid längst ner i en låda på vinden. ”Krafty”, det New Order som en grupp som The Embassy byggt stora delar av sitt sound på, är en sådan. ”I Told You So”, ”Ruined in a Day”-kopian som jag först avfärdade som riktigt vidrig ”Happy Nation”-reggae, är numer faktiskt en annat. Det är den där helt oemotståndliga ”Swamp Thing”-banjon som gör det. Den skitsnyggt knorrande synten i ”Dracula's Castle” är ytterligare en vindräddande stund.

Men mer än något annat är ”Waiting for the Sirens' Call” två spår: ”Guilt Is an Useless Emotion” och ”Turn”. ”Guilt Is an Uselelss Emotion” är faktiskt New Order, om inte i högform, så åtminstone inte långt ifrån. Med en vacker keyboard-slinga, ett taktfast am-pa-am-pa-am-pa-beat och en melodisynt som plockad från ”Discovery”. Och så ”Turn”, klassisk och vacker akustogitarrpop på New Order-vis, med drivande stråkar och Stephen Morris typiska trummaskin. Då låter New Order precis som jag hoppades att New Order skulle låta den här gången. Men precis när jag vaggats in i min egen förnekelsevärld bränner gruppen av ”Working Overtime” som allra sista spår. Och förutom att det är riktigt genomusel rockabillyrock är det dessutom förmodligen den överlägset sämsta låt New Order någonsin spelat in.

Jag hade kunnat avsluta den här recensionen med ännu en utläggning om New Orders musikaliska inriktning och utveckling efter Gillian Gilberts avhopp. Jag struntar i det den här gången.

Istället konstaterar jag att det på något sätt är så väldigt självklart att ett av nittionhundratalets mest banbrytande popband blir först ut med interaktiva reklamaffischer i marknadsföringen av sitt nya album.

Synd bara att det nästan är det mest intressanta med ”Waiting for the Sirens' Call”.