Omslaget känns bra. Bättre än något jag sett på länge. Mest på grund av formatet som påminner om ett DVD-omslag men helt klart är en CD-förpackning. Yttermåtten på den transparenta plastboxen är 140×190 mm, konvolutet/häftet har måtten 120×177 mm. Det gör att det åttasidiga häftet blir enormt mycket trevligare att hålla i och läsa. Formgivningen får bättre utrymmen. Allt blir snyggare och bättre. Stående format vinner faktiskt över kvadratiskt. Kanske en innovation, vad vet jag. Konvolutet kommer dock knappast skeppas till särskilt många skivköpare. Synd, eftersom det är det bästa med den här skivan.

Innehållet är sövande tråkigt, stelt och jag blir nästan arg av att lyssna på de här låtarna.

Bortsett från ett par låtar består skivan av stelbent festivalrock. Som endast duger till halvhjärtat flaggviftande eller som bakgrundsmusik i tältet. När det är som allra stelast och Kelly Jones låter som en uttråkad Marily Manson framstår en daggmask fasttorkad i asfalt som levande, i jämförelse.

Jag saknar känsla, vilja och engagemang. Undrar vad bandet egentligen vill med den här skivan. För jag hittar väldigt lite som griper tag, som motiverar mig att lyssna på den. Då hjälper det inte att ”Dakota” är en av de läckraste låtar som kommit fram ur Kelly Jones kropp och att ”Deadhead” svänger ganska bra.

Skivan är en raksträcka. Ett folktomt, nedtrampat fält fyllt av tomflaskor och ett och annat trasigt tält. Betydligt roligare att titta på än att uppleva. Omslaget är bäst.

Fler såna, tack.