Generellt sett är Timbuk aldrig dålig. Men generellt får Timbuk ständigt sjua.

Generellt om igen.

Timbuktu har på något vis en hög genomjämn nivå. Det är aldrig någonsin dåligt. Men på sina studioalbum blir det aldrig heller det där extra fantastiska. Han verkar inte komma ifrån det denna gång heller. Inte heller går han ifrån det han alltid gör bra. ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” behandlar samma vardag och samhällsdebatt som Timbuktu behandlat tidigare. Det här innebär inget steg framåt och ingen egentlig utveckling, snarare en finputsning på det som vi vet är Timbuktu.

Generellt är det helt enkelt väldigt bra, ”den lille brune” är mästaren av ordvitsar och ordvändningar.

”andra dom packar pickadoll / för skjutjärn är makt och riktig koll”

Och det är fortfarande som Patrik Hamberg sa angående reggaedialekten på ”Helt Off”; det är skånska som är grejen. Och det är fortfarande när man lyssnar på liveskivan med Damn! som han visar varför han är det intressantaste inom hiphopen i Sverige.

Det svänger funkigt, det är allvar och det är skoj. Och på titelspåret samt ”Stirra ner” är det baskemej dans. Med avslutande ”Oavsett vad”, där Rantoboko bidrar m afrikanska toner, betonas tacksamt ett ”carpe diem”-tema som har varit närvarande under skivan.

”jag har fuckat upp det ena sabbat datten och ditten
på nio missar men den tionde satt i mitten
de bara vinsterna som räknas resten är lärdom
och när ingenting är säkrat tänker jag tvärtom”

Generellt undrar Timbuktu varenda dag, kommer han kicka länge eller stängas av. Men generellt är det ingenting han behöver oroa sig över.

Sluta bråka, börja dansa.