Gästrecension
- Forever Changes (LP) Love
- 1967
- Elektra
Varaktig kreativitet
Lyssna
Externa länkar
- Love
- En officiell turnésajt.
- En annan värld
- Lizas blogg.
Gatorna här på Möllan är pudrade vita med snö. För ovanlighetens skull får den ligga kvar. Men jag är less på att halka runt i kylan. Under tiden lyssnar jag på Love. Vips så slår blommorna ut och Kaliforniens soldränkta kustlandskap breder ut sig för framför mig.
Los Angeles med 1960-talets ögon. Beatrörelsen banar väg för hippies. Sångaren och låtskrivaren Arthur Lee bildar bandet the Grass Roots. Men sedan en annan grupp med samma namn börjar spela in en skiva ändrar han namnet till Love. De blir ett av de första allmänt hyllade undergroundbanden. När Love ska spela in sitt tredje album 1967, är bandet i en ganska dålig kondition. Men bandmedlemmarna tar sig samman. Det resulterar i ”Forever Changes”. Albumet består av en uppsättning otroligt starka låtar med en skimrande skönhet som dröjer sig kvar. Samtidigt finns en närvaro av något lite mer oroande, som gör att det blir intressant. De outgrundliga men poetiska texterna, tillsammans med Lees stundtals skälvande och höga röstregister är kännetecknande.
Musiken omfattas av psychedelia, jazzstrukturer och mexikanska tongångar. Jag gillar det organiska samt dynamiken mellan de explosiva och de lugnare inslagen; mellan det livsbejakande och det melankoliska. Från a-sidans första toner till sista spåret på andra sidan, behåller musiken sin dragningskraft. Sorgset vackra inledningsspåret ”Alone Again Or” är flamencobaserad, har en doft av Mexiko samt storslagen stråk- och blåssektion. Låten är skriven av bandets andra begåvade låtskrivare, gitarrist och sångare Bryan Maclean. Resten är i stort sett signerat Arthur Lee, som ledde och sedermera upplöste bandet. Utan den ursprungliga uppsättningen musiker, blev Love i själva verket Lee med kompband på de efterföljande albumen. ”Live and Let Live” är i mitt tycke en av de starkaste låtarna på albumet. Den illustrerar social orättvisa och våldets vansinne – speciellt i Vietnamkriget som bekant rasade då. Det kulminerar i ett elgitarrdriv.
Låtar som ”A House Is Not a Motel” och ”Andmoreagain” ger en fingervisning om Lees tankevärld – i sitt centralstimulerade tillstånd. Paranoia, fruktan, samhälle och död är teman som låten ”The Red Telephone” spinner kring, baserat på folkinspirerade ackord. Det sägs ha funnits en röd telefon i Loves kollektivhus. En annan teori är att det handlar om telefonen som användes till Vita husets ”heta linje”. I ”Maybe the People Would Be the Times or Between Clark and Hilldale” befinner sig berättarjaget i gemenskapen bland freaks på pulserande Sunset Strip. Det finns en kritisk underton, den uppsluppna stämningen till trots. Kanske var låten menad som en indirekt kommentar på 1966 års gatustrider på Sunset Strip.
Woodstockgenerationens sångrad such a long, long time before you see the dawn
framkallar samma sort melankoli och skönhet som finns på det här albumet. Som en skaparkris. När allt känns som en lång väntan. Eller ”jag varar inte länge” liksom. Arthur Lee trodde verkligen att han skulle dö när han hade avslutat ”Forever Changes” och det har bidragit till textmystiken.
Publicerad: 2005-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2005-03-19 00:00
29 kommentarer
först fanken så kul
#
woooo!! en recension av ett favoritalbum!!
#
ganska bra recension, men nog heter det väl "gitarr", inte "gittar"?
#
wormed: bra att du korrar, vb till redaktionen?
#
Bra recension av en helt underbar skiva.
#
Väldigt bra skiva, dock något överskattad i vår tid pga masspsykos. Betyget 9/10 känns helt riktigt.
Tja, puss och kram.
#
a house is not a motel!
#
Gräset: puss och kram.
"Forever Changes"
"When I did that album," singer Arthur Lee said, "I thought I was going to die at that particular time, so those were my last words."
#
Varför ingen länk till bloggen?
Nu ska jag läsa recensionen.
#
Yes box, finemang!
#
men ärligt, den här har väl recnserats hundra gånger innan?
#
unde ich meinte "recenserats"
#
hej, är inte helt säker, men:
"Resten är i stort sett signerat Arthur Lee, som ledde och sedermera upplöste bandet. Utan den ursprungliga uppsättningen musiker, blev Love i själva verket Lee med kompband på de efterföljande albumen. "Live and Let Live" är i mitt tycke en av de starkaste låtarna på albumet."
kan man verkligen skriva så? vad har låten i sig att göra med huruvida bandet var med eller inte? jag är skeptisk. hela recensionen gör mig skeptisk, har aldrig hört den men känns som att liza gömmer sig bakom en given skiva för att skriva en halvtaskig recension
#
Bra skiva och recension.
#
Johan Jacobsson: Tack!
http://www.yelah.net/enannanvarld/
#
Hampa, Nisse, aberatio: Tack!
dieter_s: Bra att du är skeptisk och inte helt säker. Då kan du lyssna på skivan, som du skrev att du aldrig har hört förut, med kritisk uppmärksamhet.
Ja, och ett tips är att läsa det i sitt sammanhang, inte bara rycka ur en bit och citera.
#
omslaget var himla likt Little Barrie:s omslag
#
jag tyckert lördagar är de tristaste dagarna på dagensskiva.com
#
Bra recension! Men varför inte en tia? Har du irriterat dig på cd-utgåvans alla extraspår?
#
Najs recension, ännu najsigare skiva!
#
Bra med 9/10! Det går lätt inflation på toppbetyget i resencionssammanhang, vilket resulterar att en skiva som får t ex 8/10 framstår som en rätt halvdassig skiva, trots att den skulle vara typ en stark fyra på en femgradig skala. Var det nån som såg Love på Södra teatern för typ tre år sedan. Grymt!
Deras andra platta, Da Capo, kunde för övrigt ha varit minst lika bra som den här om inte knark-Lee skulle envisas med att få med sin jävla nittonminuters pekoral "Revelation" som förstör allt. Den självbetitlade debuten är ruggigt bra, dock….
#
Ha ha fan va kul att den här bruden lipar om gubbvälde, osv och sen ger hon en gubbskiva från 1967 näst högsta betyg!!!
Kom hit och sätt dig i pappa Bjurres knä nu som en fin liten flicka!!
#
Oh, the snot has caked against my pants
It has turned into crystal
There’s a bluebird sitting on a branch
I guess I’ll take my pistol
I’ve got it in my hand
Because he’s on my land
Oh yeah…
#
"The Red Telephone" får mig lite nostalgiskt att tänka på Batmans telefon i den gamla Batman & Robin-serien… "To the Batmobile, Robin!" Mycket, mycket bra platta för övrigt!!
#
Ruggigt bra platta, men bonusspåren är lite tjatiga (speciellt den där när de försöker komma igång med låten ett tiotal gånger innan det lyckas), men man kan ju stänga av innan det blir trist.
Skaffade "Forever Changes" DVD:n nyligen. Ska avnjutas vid lämpligt tillfälle.
#
Jag är en av de lyckliga musiker som haft äran att få spela med ( nya ) Love och Arthur Lee…det är fantastisk musik, verkligen. Vi spelar på liveinspelningen av albumet som gjordes 2003 i London, och även på den DVD som spelades in då. Tack vare detta gig fick vi även spela med Brian Wilson på "Smile". Otroligt men sant. Faktiskt. http://www.sthlmstringsnhorns.com
#
Journal of European Public Policy spinner rockhistorier från för del XIV.
Jag var på fest med Arthur Lee för tio år sedan. Precis före han åkte in i buren igen. En rätt underlig, men social, farbror som inte hade några problem att prata om förr i världen. Mest stolt är han över omslaget som symboliserar livet – genom gestaltningen av ett hjärta. Svårt att se vid första anblicken. Men så är det. På mitt omslag står det â€At my house I’ve got no shacklesâ€.
Skivan är 10/10.
#
En av mina favoritskivor. Konserten på Södra Teatern 2002 var något av det bästa jag sett. Respekt till bongo och de andra svenskmusikerna! :)
#
Hej.
Lite sent att skriva nu men men. Detta album är svårt att överträffa och jag anar nog att Arthur själv på senare år fick skrivkramp när det talades om nya låtar. Han försökte med en ny låt som heter anthem, men publiken blev i det närmaste tyst när den var över.
Jag spelade med i stråkensemblen under turnén vt 2003 och tillsammans med blåset var vi nog alla överrens om att den låten borde läggas åt sidan. Jösses!! när jag tänker efter var det många skojiga händelser runt det där. Bla en säckpipespelare som skulle spela ett intro, det var ju bara det att han spelade i en helt annan tonart så det blev rätt.. ja, hur skall jag säga? hmm intresanta tongångar när vi andra kom in. Hur som helst satt Arthur i trappan efter det att vi spelat klart. svetten rann från hans huvud och han sa, I am to old for this, och torkade sig med sin näsduk. Hans framförande då var underbart och ett fullsatt royal festival hall var så kärleksfulla mot honom. Det är goda minnen för oss alla som var med.
Mr grumpy
#
Kommentera eller pinga (trackback).