[Saxat från redaktionens maillista]

Datum: den 26 februari 2005 20.36.40 MET
Ämne: NYA SKIVOR
*******
tf Chefredaktör Kal Ström wrote:
/…/
Kristofer Åström & Hidden Truck ”So Much For Staying Alive” (Startracks/V2)
Ni vet hur det låter.
/…/
[Slutsaxat från redaktionens maillista]

[Svarsmail]
Från: Patrik Ekelöf – dagensskiva.com Datum: den 26 februari 2005 20.57.51 MET
Till: kal ström
Ämne: Re: NYA SKIVOR
******
Faktiskt inte. Fast jag tar gärna reda på det.

P.
[/Slutmailat]

Mycket riktigt var det svårt att veta hur den nya skivan skulle låta. Och samtidigt inte. För att det skulle låta annorlunda var väntat. Och med facit i stereon är det bara att konstatera att Kristofer tagit de små smakprov på avstickare som redan tidigare dykt upp i det ursprungliga akustiska spåret ett steg vidare. Det lätt poppiga har poppat fram ordentligt och det som spretat lätt i ljudbilden tidigare har nu vuxit till sig och låter som ekon härstammandes från herrar Young och Waits när de är på sitt skevaste humör. Att även Mark Knopfler fick vara med på ett hörn i singeln ”The Good You Bring” var kanske mer av en överraskning.

Det är en bred skiva. Spretig om man så vill. Utan tvivel den mest varierade hittills. Till råga på allt innehåller den enligt pressinfo-pappret inte _en endaste_ akustisk gitarr(!). Den meningen kan läsas en gång till utan att man behöver känna sig skamsen. För om man frammanar en bild av solo-Kristofer, visst hänger det väl en akustisk gitarr på magen då? Klart det gör.

Hur lyckas han då? Sådär. ”So Much For Staying Alive” är i skrivande stund den skiva jag håller som klart sämst av allt han släppt på egen hand eller tillsammans med Hidden Truck.

Eller snarare: den är minst bra. Inte dålig. Minst bra.

En del av låtarna har jag inte riktigt lyckats bli kompis med än. Kanske kommer det. Återstår att se. Men piano-pop-puttrande ”Until Tomorrow” får mig av någon anledning mest att tänka på Ed Harcourts ”Shanghai” vilket inte är någon större komplimang i min värld. Inte heller ”Frankfurt Blues” lär platsa på ”The Ultimate hembrända Kristofer – enligt Patrik Ekelöf”-samlingen.

Re-maken på ”The Wild” känns mest som ett flum-rep där bandet bestämt sig för att spela alla låtar mycket snabbare än vanligt förevigats. En version som inte tillför mycket annat än känslan av ett dansband på speed.

Den röda tråd som löper genom alla skivans låtar – såväl de lugnare som de snabbare numren – är en ständigt närvarande känsla av oro. Det finns hela tiden något instrument som ligger och skaver, filar eller sticker.

I ”The Wild” skulle man inte bli helt överraskad ifall trum-Per och gitarr-Jari tog steget fullt ut och lämnade de andra i bandet bakom sig ståendes i ett dammoln för att hänge sig åt en instrumental-duell.

Det enerverande (och oemotståndliga) gitarr-riffet i inledande ”Midnight Sun” känns oftast som en enveten, surrande geting som bestämt sig för att bli din bästa kompis. I ”Givers of the World” (kanske plattans bästa låt) skapar Peter Hermanssons el-piano och gitarren någon slags dissonans. Just dissonans var nog det första ord som slog mig när jag skulle försöka mig på att sammanfatta skivan. Man måste titt som tätt spetsa öronen, eller kanske snarare spjärna emot för att det inte ska skära sig.

Tonerna från spök-pianot i lugna ”The Burn” lever sitt eget liv när de fladdrar fram lite som de vill. Gitarrerna i fartmonstret ”The Black Dog” (som måste vara en cover på en okänd Fireside-låt) ligger inte långt efter.

Och så vidare. Och vidare…

Skivan är inspelad under en kort period och enkla förhållanden. Man hör att det är ett band som har kul, och det är en av skivans starka sidor. För det är ett band nu. Visserligen är det Kristofer som står för namnet och skriver låtarna med mera. Men det känns nästan som om det är dags att ta bort &-tecknet i bandnamnet nu. Lastbilen och dess förare är ett.

Att Britta Persson är med igen och delar sången med Kristofer lyfter många låtar ett par snäpp. Även det faktum att Kristofer vidgat vyerna vad gäller textförfattandet känns som ett lyft. Textrader som ”Everybody fight the fat white pig now (”Givers of the World”) hade aldrig kommit till för ett par år sedan. Politik kompletterar de själagranskande formuleringarna vi känner sedan tidigare.

Tanken från början var att ”So Much For Staying Alive” skulle ha släppts i höstas, bara några månader efter ”Loupita”, och därigenom bjuda på en favorit i repris med täta skivsläpp likt dubbeln med ”Leaving Songs” och ”Northern Blues” 2001. Nu blev det inte så. En annan skillnad är att ”Leaving Songs” och ”Northern Blues” var varandras motsatser. Medan den ena var spontan och rå så var den andra finslipad till perfektion. ”Loupita” och ”So Much For Staying Alive” är båda enkelt inspelade och producerade. Nästan demo-liknande. Första lyssningen på ”So Much For Staying Alive” var tvungen att avbrytas för kontroll i en annan anläggning eftersom jag trodde att något hade kajkat ur. Mixningen lät bara för mysko.

Men allt var som det skulle och allt är som det ska. Ännu en pusselbit signerad Kristofer är på plats.

Inte den bästa. Inte heller den vackraste eller mest minnesvärda. Men jag skulle inte vilja vara utan den. Den är en del av den helhet som jag fortsätter följa med minst lika stort intresse i framtiden.