När det gäller den ambienta skrap-knaster-sproing-musiken är gränsen mellan totalt olyssningsbart och smått magiskt inte många bitar bred. Det kan lätt kapsejsa i en uppsjö lo-fi-inspirerade vardagsljud som sprakar och knäpper lite här och där, utan någon egentlig struktur. Ljudupplevelser som gör musik/inte musik-diskussionen synnerligen aktuell.

De gånger den här typen av musik hittar rätt är när dynamik och kontraster tillåts spränga sig inpå hårddiskarna. När knastret, kallt och digitalt, vävs samman med melodier fyllda av värme och själ. När försynt knäppande ges möjlighet att växa till soluppgångsexploderande känsloöverdoser för att sedan krympa ihop igen.

När musiken bryts mot digitala sandbankar och bränningarna får rulla mot högtalarmembranen.

Att omslaget till ”Noise of the New” ser ut som en stiliserad pitbull och att bilden på baksidan skulle kunna vara en korsning mellan en plockad kyckling och den där utomjordiska saken i svenska norrlands-sci-fi-rullen ”Det okända” (vilket vid en närmare eftertanke nog är samma sak) gjorde väl att jag kom fel in i albumet med en gång. Omslagets ogenomträngliga svärta, i kombination med titeln och bilderna, gjorde mig övertygad om att en riktigt elak noise-orgie skulle kasta sig ut ur stereon och gå rakt på strupen. Inget kunde väl ha varit mer fel.

”Noise of the New” är nämligen sprak-knaster-sproing-musik som landar långt ifrån en balansakt på jobbighetens gräns.

”Tonal3″ smyger igång, nästan trevande, med bubblande ljud och ett osäkert meloditäcke. I ”Sixteen” blandas ett långsamt pulserande beat in, under en melodislinga av dataspel. Mjukheten tornar upp sig än mer i ”Glass Shattering Under Water”, där den svävande heltäckningsmattan som seglar förbi ger samma mångdimensionalitet som stråkarna i Metro Areas musik, medan glaskulor sakta slås mot varandra i en evighetslång pendel.

Så långt är saker och ting rätt väntade för sprak-knaster-sproing-musik av den här typen. Det som händer sedan är desto mer överraskande.

I ”Separation Device” vältrar sig nämligen en synnerligen elak baskagge genom rummet och drar med sig allt i sin väg innan den träffar bakre väggen och forsar tillbaka igen. Samtidigt finns här ändå den mjukhet och värme som inledningen skvallrade om, vilket gör vågeffekten desto mer intensiv. Även i sorgsamt vackra ”Floor” ges bastrumman ovanligt mycket utrymme, vilket skapar en hjärtrytm minnande om Ulrich Schnauss musik. Eller för den delen om Massive Attacks ”Lately”.

Resten av låtarna på ”Noise of the New” når inte riktigt upp till samma höjder (även om jag inte kan låta bli att gilla den aviga felrytmen i ”Some Point of Departure”), men de klättrar likväl upp till höjder över, tja, väldigt mycket just nu.

Ett riktigt mörkt ljus i början av slutet.