The Cure och The Smiths spelar fullkontakts-Space Invaders till musik av Marc Almond och Dave Bell.

Det var det första jag skrev ner när jag lyssnade på The Beep Kids debut. Be mig för allt i världen inte precisera mig.

Men någonstans i den krystade meningen finns ändå The Beep Kid. Studsande elektropop med rötterna drygt 20 år tillbaka i tiden. Ibland med inslag av discostråkar. Ibland av dataspel. Ibland ackompanjerat av gulliga plasthinkstrummor. Men också de klassiska popmelodierna från just The Cure och The Smiths. Och då menar jag inte bara när enmansprojektet The Beep Kid gör ”Lovecats” med heliumpumpad autotunersong i ”Ze Groove”.

Men så finns det också den där teatrala känslan som en röd tråd genom hela The Beep Kids material. Thomas Jackson sjunger på mer än ett sätt från samma kabaréscen som Marc Almond använt ända sedan dagarna med Soft Cell. Och just Thomas röst är en av The Beep Kids verkliga styrkor, något som inte brukar vara regel hos den här typen av elektrosyntpop.

Samtidigt är det att göra det väl enkelt för sig att reducera The Beep Kid som bara ännu i raden av popartister som hittat ett gäng analoga syntar på en loppis i förorten och börjar återuppliva åttiotalet hemma i sovrumsstudion. ”Please Enter” dyker i instrumentala öppningsspåret ”Sunshiner” ner i ett Portisheadskt bakvatten med burkiga filmsamplingar och släpande beat. Och jag kan inte låta bli att höra influenser från rätt många olika håll när jag lyssnar. Som att ”Have a Nice Day” börjar som en karbonkopia av ”He's on the Phone” (stort plus). Att ”Skyscraper” är ”How I Could Just Kill a Man” med falsettsång. Att avslutande instrumentalen ”Yourope” låter som något Jean Michel Jarre kunde ha spelat in. Att fantastiska och storslagna svulst/inte svulst-balladen ”It Is in My Eyes” varje gång får mig att tänka på Fleetwood Macs ”Everywhere”. Såna saker.

Det säger förmodligen mer om mig än om The Beep Kid.

Men vem bryr sig? Influenser eller inte är The Beep Kid en av de trevligaste nybekantskaper jag stött på på ett tag. Musik som klarar av att stå på egna ben, utan att hela tiden leka Håkan-leken.

Men hej, för oss som gillar det finns här massor att göra.

Som att bli extra glad av att ”Birth of the Beep Kid” låter som ett äktenskap mellan The Orbs ”Little Fluffy Clouds” och Barbies ”Barbie Goes Around the World”.

Bara en sån sak.