Townes van Zandt skakade av sig sin välbärgade uppväxt och misskötte sina universitetsstudier i juridik innan han blev den luggslitna trubaduren. Han ”arbetade” sig ner till den livsstil som Michael David Fuller fick gratis. Van Zandt var och är kanske fortfarande ett välkänt namn i den amerikanska oljeindustrin, Fullers alias Blaze Foley är för de flesta inte mer känt än hans vanliga namn. Vad jag vet kan man inte få tag på särskilt mycket mer att lyssna på av honom än den liveinspelning från The Austin Outhouse från 1988, som tack och lov återstår medan annat som vi kunnat få höra har slarvats bort. Man tycker att publiken som hörs i bakgrunden borde ha varit lite mer entusiastisk. Å andra sidan visste de inte att Foley skulle bli skjuten fyra veckor senare, möjligen hade de tröttnat lite på den man som enligt skivkonvolutet hade den här baren som ”surrogathem”. Ibland sov han hos vänner, ibland på biljardbord på de få ställen där han var välkommen. Hur som helst får han ingen riktig respons på sitt mellansnack och ibland låter han nästan ursäktande. ”Lot's of requests”, säger han galghumoristiskt inför en tyst publik, ”but im' gonna do it anyway”. I övrigt ber han i konstnärligt syfte om mer whiskey.

Blaze Foley spelar akustisk gitarr, den och hans röst är närmast tillräckligt här även om han har fem musiker till hjälp. Personligen sörjer jag inte särskilt mycket över omöjligheten att få studioversioner av låtarna. Man sörjer över att låtar med den här kvaliteten kanske gått förlorade med de tejper som är försvunna. Liksom med Van Zandt räcker alltså för Foley en gitarr gott (ett piano gör väl sitt till ibland) och en sådan klarar sig bra utan en studio. För att förklara mina upprepade jämförelser mellan dessa båda räcker det egentligen med att säga att den ene är vad den andre bäst kan jämföras med, kanske med Kris Kristofferson som reserv. Det alla ensamma män med gitarr vill vara om de inte vill vara som Nick Drake. Om jag skulle göra en benämning skulle de bli trubadurer, före countrymusiker eller singer/songwriters. Här är det gitarrplock som gäller, mindre virtuost hos Foley, men liksom hos den andre har han ett hyfsat konsekvent tonläge med en stadig röst, inga större tempoförändringar på gitarren och resten får texten ta hand om.

Trubaduren får gärna blanda tragik med humor. Liksom han skämtar om sig själv mellan låtarna (se rubrik), kritiserar Foley företeelser med en skvätt humor. Ofta så subtilt att de endast som helhet omges av ironi. Efter att ha försvarat marijuana som en vacker blomma sjunger han i ”Election Day” om hur polisen beslagtar hans enda hjälpmedel att orka genomleva en valdag. I ”Officer Norris” berättar han bl a om hur han med vänner, i fantasin får man förmoda men det vet vi inte, tvingar ner denne Norris på knä efter att ha blivit smått trakasserade.

Oh ease out, oh ease out, we shouldnt have tried
go down to Columbus Georgia, we was surprised
and the police they get you if you look strange at night
if you wearing polyester dubbleknit you're alright
but we only had bluejeans

Denna opretentiösa satir utan närmare förslag till förändring är ett genomgående tema, typiska händelser från en sydstatsstad. ”Wish I knew how the story ended, but it never ends no no”. Stycket kommer från ”Christian Lady Talkin' on a Bus” och handlar om tanten som förgäves försöker locka folk till kyrkan, ”Small Town Hero” om den coole killen som tappar sin status när highschool är över. Men samtidigt sjunger han också längtande i ”Clay Pidgeons” efter att få gå smälta in, få rätsida, ”find that woman with two or three kids and sit down by her side [...] try to be soft with people I meet, get along with it all”. Och skarpast är nog, och då är humorn långt borta, en känsla av ensamhet som han själv är orsak till. ”I can hardly stand / got nowhere to run / another sinkin' sun / one more lonely night”, klagar han i sista låten ”Oooh love”.

Man kan skriva bra texter utan att vara citatvänlig, det bör tilläggas angående de fyra stympade partier jag använt här. Jag finner få rader som mår riktigt bra av att representeras enbart på papper eller dataskärm. Blaze Foleys texter och gitarrspel är trubbigare och enklare än Van Zandts, men även om de inte når lika högt anpassar han dem ändå till starka låtar. De är sprödare och har en vacker prägel som skiljer sig från handfast komponerade texter med kristallklart gitarrspel. Språket är dessutom som synes allt annat än högtravande.

Känd eller inte, Foleys låtar har sjungits och uppskattats av andra artister. Merle Haggard har kallat ”If I Could Only Fly” den vackraste countrylåt han någonsin hört. Jag har en video på datorn där Van Zandt får hjälp av Foley med sången i ”Snowin' on Ratone”. Bara det faktum att pengarna från försäljningen av den här liveinspelningen delvis skulle gå till hemlösa men istället ironiskt nog fick bekosta hans enda riktigt egna plats, dvs. hans begravning och sista vila, borde räcka för att skapa en legend. Vid betygssättning är det svårt att bortse från att detta i princip är allt vi har av Blaze Foley. Man är frestad att sätta en tia, ty man inbillar ju sig det här var vad han råkade spela en kväll, och sen går någon idiot och skjuter honom. Alla låtar håller måttet och många är helt enkelt i klass med motsvarande artisters klassiska nummer. Jag kan heller inte komma på någon annan artist som dött för att han försvarat en kompis. Den sista poängen kunde för sakens skull fyllas med filantropi.