Kaamos från Stockholm är tillbaka med sin andra fullängdsskiva, ”Lucifer Rising”. De blandar och ger friskt ur den svenska death metalhistorien. Med den äran.

På samma sätt som Vomitory har Kaamos en känsla för att sammanfoga mangel med ett visst mått melodi. Det är lätt att gnola med. Men den största förtjänsten finns i de frekventa tempoväxlingarna och taktbytena som förekommer. Musiken är inte speciellt teknisk, snarare dynamisk. Trummisen Chris Piss drar ett tungt lass med sitt pigg och raka trumlir. Han är en trummis av rang, men svävar inte ut i överdrivet avancerat spel ändå. I ”Mysterious Reversion” dyker några avvikande takter upp innan refrängen, men de känns ganska malplacerade.

Behållningen är definitivt tvåtaktspartierna. I kombination med sanslöst svängiga riff får de låtarna att framstå närmast dansant, på min ära. Lyssna på ”Gnosticon” som är ett lysande exempel, där takten även varieras på ett bra sätt. En iskall gitarrslinga dyker upp en bit in i låten som får mig att tänka på Dissection. Kalla kårar av välbehag.

Produktionen skulle gärna ha fått fläskats på ytterligare. Virvelljudet är ihåligt, speciellt när det går långsamt, med death metal-mått mätt.

Ni som är bekanta med Kaamos förra skiva bör inte bli varken besvikna eller speciellt överraskade och däri ligger både styrkan och svagheten med skivan. ”Lucifer Rising” är en bra skiva, men ingen låt överträffar briljanta ”Khem” från förra skivan. Kaamos har hittat sin plats inom death metal, men förhoppningsvis blir de inte alltför bekväma utan kommer att finna nya vägar att gå.