När jag recenserade Buccs ”The Soul EP” kände jag att det fanns gott om potential. Potential som drunknade i en alldeles för lång ep som drunknade i för många intetsägande remixar, men potential icke desto mindre.

När jag hör det spoofiga Nelly-försöket ”My Single” (lite blingbling kombinerat med tablas och allmänna mellanöstern-vibbar) känns det som att den potentialen kastats till de välbekanta svinen.

Men som tur är finns här gott om låtar som mer än väl uppväger den lätt katastrofala dikeskörningen. Låtar som passar Bucc betydligt bättre: beat med ena foten i jazz och den andra i soulstråkar. Mörkt, utan att förlora sikten på svänget.

Det är i den här ringhörnan som Bucc sparkar igång hela ”Independent Perfekshun” med konstaterandet ”Still a Narcissist”. Det är här han följer upp med den kyligt bittra, och magtraktsvemodiga, ”One” – tänk ”Kim”, fast utan liket i bakluckan. ”Scarecrow” och förstås ”Soul” rullar på i samma landskap. Mörkt och vackert, men också med värme och ljus.

Precis som på förra The Narcissists-skivan, och precis som det Bucc gjort på egen hand, ligger Buccs rappande i gränslandet mellan spoken word och rap. Inte särskilt förvånande, med tanke på att Buccs verkliga styrka ligger i berättandet. När han ger sig ut på mer standardmässigt hiphop-lingo tappar jag intresset rätt snabbt.

Tyvärr tappar jag även intresset för musiken mot slutet av skivan, när albumets inledande skärpa tappas en aning.

Lite skruvande här och där till nästa gång. Det kan vara allt som behövs för ett album som funkar hela vägen.