Sweet Jazz Trio
”Very Personal”
Arietta Discs
CD/2004

Sättningen är kornett (Lasse Törnqvist), gitarr (Mats Larsson) och ståbas (Hans Backenroth). Det är pyttemjukt svängigt, men sätter ändå fart på den mest surmagade jazzkatt. Huvudet gungar och foten trampar takten. Ett och annat fingerknäpp kan nog undsläppas också. För den här trion något så ovanligt som en huvudsakligen egenkomponerad skiva. Ibland är det de små små sakerna som gör det. Mersmak! (7/10)

EGBA
”The Phoenix”
Sara Records
CD/2004

EGBA är nÃ¥gon sorts svenska fusionlegender. Jag möter dem för första gÃ¥ngen här, säkert trettio Ã¥r efter deras första storhetsperiod. Det som slÃ¥r mig mest är att jag inte fÃ¥r utslag. Jag har alltid inbillat mig att fusion är att jämställa med musikalisk ondska, kanske rent av tortyr. ”The Phoenix” har jag spelat ofta och med välbehag. Det här är inte alls lika musikermusikaliskt menlöst som jag vanföreställt mig fusion. Det är rent av bra. (6/10)

Torbjörn Gulz Trio
”Torbjörn Gulz Trio”
Moserobie
CD/2005

Pianocentrerad jazztrio med skivbolagsbossen Jonas Kullhammars hovpianist Torbjörn Gulz som frontfigur. Rytmsektion: Mattias Welin (bas) och Jonas Holgersson (trummor). HÃ¥rt rotat i en lÃ¥ng och djup triotradition. Välkomponerat egenskrivet blandas med standards, bland annat en överraskande och intressant tolkning av ”Someday My Prince Will Come”. Bra utan att stÃ¥ ut. (5/10)

Brand New Heavies
”Allaboutthefunk”
OneTwo/Edel/Playground
CD/2005

Semimodern jazzfunk (eller acid jazz för er som minns skiftet 80/90-tal). The Heavies är tillbaka med en ny sångerska (jag vet inte vilken i ordningen, men hon heter i alla fall Nicole Russo). Det har väl inte hänt så vansinnigt mycket sen sist. Det är lite tyngre i gumpen inte lika lättflytande svängigt. Trots den tilltagande tyngden fortfarande med ett lyxigt nattklubbsskimmer. Svängigt men utan snabbfästande hitrefränger. Och nog har betydligt personligare röster stått vid den där mikrofonen. Fast jag gillar det lite försiktigt ändå. (5/10)

Peter Nordahl Trio
”My Rubber Soul”
Arietta Discs
CD/2004

Snälljazz ursprungligen inspelad för den japanska marknaden. Nordahl spelar som bekant piano, Harry Wallin slår på trummorna medan Hampus Lundgren och Patrik Boman turas om vid ståbasen. Bara titelspåret är eget, men ges i gengäld i två versioner (en vokal med Karl Olandersson som gäst). Huvuddelen av standardkompositionerna är hämtade ur Charles Mingus katalog och det applåderar jag. Dessutom är valet lite oväntat i sammanhanget. Trivsamt och småputtrigt. En stjärna i kanten för intervjun med Nordahl i häftet. (5/10)

Intuit
”Intuit”
Compost/Diesel
CD/2004

Småsvängig nu-brasse blandad med lika delar latinofunk, orgelafro och souljazz spetsad med några stänk house. Perfekt för mingel med färgglada cocktails i hand. Ingen kommer att bli särskilt upprörd om du spelar det här, få kommer att dansa på bordet av glädje. Långtifrån oengagerande, men inte heller hänförande. Förfest snarare än tokfest. Kanske lite långrandigt trots det eklektiska. (5/10)

Simon Jensen Band
”All You Can Eat”
Blue Beat Productions
CD/2005

Flöjten kan mycket väl vara det instrument som kan fÃ¥ mig att slÃ¥ hÃ¥rdast bakut (hej Dungen och Dana Dragomir). Samtidigt brukar jag ibland hävda flöjten som det mest förbisedda funkinstrumentet. Simon K. Jensen spelar flöjt. Flöjtjazz. Bortsett frÃ¥n tvÃ¥ trista standardtolkningar, ”Take Five” och ”Summertime”, är allt egenkomponerat. Och även om jag inte hatar det jag hör gillar jag det inte särskilt mycket heller. Flöjtallergin tar ut sin rätt och mitt fokus flyttas frÃ¥n lÃ¥tar till instrument. ÄndÃ¥ godkänt. (4/10)