Recension
- Curtains (CD) John Frusciante
- 2005
- Record Collection/Warner
Slutet på början, trettiofyra minuter om dagen
Låtarna har spelats in i vardagsrummet. På en åttakanalsbandare från sjuttiotalet. Sång och akustisk gitarr eller piano. Sedan har han tagit in några vänner som lagt på ett återhållsamt komp och några solon. Rakt och enkelt. Inget att gå ned i spagat för.
Om det inte vore för låtarna.
Låtarna borrar sig in mig. Han gör inte låtarna, han är dem. Vemodet, känslan. Den aviga sången och frånvaron av onödiga element gör att jag stannar upp och lyssnar. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. På den här skivan har John Frusciante klätt av låtarna. Därför träffar de hårdare och djupare. Tidigare i den här serien av skivor har han bjudit på skön pop, taggig rock, monotona melodier och eletroniskt smattrande i olika skepnader. Men låtarnas kärna har alltid varit likadan, och nu kommer den fram i ljuset.
Jag lyssnar på ”Lever Pulled” som från början känns ensamt kall och övergiven, för att bli allt mer intensiv. Jag njuter av den energiska och korta jakten mellan Frusciante och Omar Rodriguez i den korta soloduellen i ”Anne”. Pianot och sången i ”Your Warning” får mina ögon att vända sig inåt.
Hela skivan är som ett sista andetag. Ett kondensat av alla de känslor som John Frusciante förmedlat på de föregående skivorna.
På ”Ascension” samlas allt ihop under två minuter och femtiotre sekunder. En oh la la la-kör lyfter upp den raka melodin som trots sin molliga stämning gör mig glad. ”And now I'm where you want me to be / Ascending endlessly and I don't even have to try” sjunger Frusciante och slår ut det sista ackordet.
Sex skivor på lika många månader. Trots att all objektivitet talar för att jag borde tröttnat är det precis tvärtom. ”Curtains” är en avspänd avslutning på ett projekt där enkelhet hela tiden varit den gemensamma nämnaren. Därför slår ”Curtains” vemod extra hårt. Därför är de här elva melankoliska låtarna i gränslandet mellan pop och rock världens viktigaste just nu. Åtminstone trettiofyra minuter om dagen.
Jag ser fram emot fler skivor. Det här var bara slutet på början.
Publicerad: 2005-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 13:29
22 kommentarer
Otroligt bra skiva, samma känsla som i Shadows Collide With People.
2005års bästa album redan nu.
#
Underbart kul att se att han fortsätter i samma takt. "Shadows…" var för mig årets absoluta musikaliska höjdpunkt, hoppas bara att "Curtains" håller samma kvalitet.
#
Då skrev man en gästrecension i onödan då. Men men, samma åsikt och betyg iallafall. Kommer aldrig kunna få nog av John's harmoniska smärta.
#
men vafan sluta recensera varje skitplatta han släpper ifrån sig
#
Ja, den här knockade mig helt. Fyfan vad bra.
Den här skivserien är galen, jag älskar den.
I slutändan står Ataxia högst och lyser starkast, och jag kan inte sluta tänka på hur bra nästa del skulle kunna vara.
Men just nu vill jag inte sluta att lyssna på Curtains.
#
"Det här är den enda skivan i serien som Josh Klinghoffer inte medverkar på."
Inte helt sant, dock. Han medverkar inte på The DC EP heller, om jag inte minns helt fel.
#
Nä, 9 kan jag inte gå med på. Alla låtar är bra men att börja jämföra med "Shadows.." och "Will To Death" känns överdrivet. Om låtarna utvecklats mer hade det kunna vara så bra. På t ex "Hope" sitter man ju bara och väntar på att elgitarren ska gå loss i ren "Niandra lades.."-anda, vilket aldrig händer. Ljudbilden känns heller inte lika fräsch längre vilket förhindrar toppbetygen.
Nu lät jag överdrivet negativ trots det tycker jag skivan är mycket bra, bara inte topp i Frusciante-kategorin. För övrigt hoppas jag att han trappar ner lite på inspelningarna och tar sig till Sthlm med Klinghoffer för en spelning istället. Och snart får väl Rhcp börja förlita sig på Flea's slapbas igen.
#
deepfunk: Det stämmer att Josh Klinghoffer inte var med på DC EP. Har ändrat.
#
Jag fick skivan först i förrigår men har hunnit med ganska många lyssningar redan och det är bara att konstatera att géniet Frusciante aldrig gör en besviken.
Totalt sett har nog ingen platta bräckt "Shadows..", därefter kommer nog "Will to death" i ordningen och sen alla andra på en delad tredjeplats.
#
fyffan vad jag älskar den här mannen. har inte hört "Curtains" än, men "Shadows.." och de efterföljande plattorna är det bästa jag hört på år och dar.
#
Köpte Shadows… och den var ju kul de tre första lyssningarna. Sedan dess samlar den damm.
#
Ständigt denne Frusciante…
#
Håller med MarcoT, årets skiva!
#
Marrkko. Toppen. En riktig stänkare.
#
jag läste någonstans att han tänkt förlja upp 6 skivor på 6 månader med en 12 skivor på 12 månader.
jag tycker det är lite synd. även om jag gillar honom skarp så tror jag skivorna skulle kunna bli 100 gånger bättre om han gav dom lite tid. nu hinner man ju inte med i skivsläppen heller (dagens ilandsproblem?)
#
dagensskiva älskar John Frusciante
#
klart dom älskar frusciante..hur kan man inte göra de!? med dom magiska skivsläppen det senaste året…tycker gott han kan pallra sig hitåt på några spelningar ist för att satsa på ett till masssläpp.
#
Mer Bonusinfo: System of a Down släpper också två plattor i år.
#
Det är ju bara att stämma in i hyllningskören.
Otroligt bra musik. Bäst på 20 år. Minst.
Hoppas mitt tjat lönar sig och han kommer till Storsjöyran…
#
Låter inte JF lite som Cat Stevens på denna skivan, underligt! Bra skiva!!!
#
att lyssna igenom den här skivan utan att bli berörd är helt omöjligt
#
Soundet i vardagsrummet pa bandaren fran 71-talet ar det fraschaste jag hort.
#
Kommentera eller pinga (trackback).