”You Sound, Reflect” kom till landet redan under mitten av förra året, så detta kan tyckas i senaste laget. Skivan kom däremot inte till mig tidigare än för ungefär en vecka sedan, så där står inte jag skyldig. Å andra sidan är jag betydligt senare än så; redan året innan, eller om det var året innan det, fick jag ”The Joy of…” och att den recensionen inte alls blev av får jag helt enkelt ta på mig.

Tara Jane O’Neil har andats sin Louisvilleluft länge. Hon är gammal i gemet, och har bland annat jobbat med Papa M på ”Whatever, Mortal”. Paralleller kan även dras till kanadensiska sångerskan Julie Doiron och New Yorkbaserade indiebandet Ida.

”You Sound, Reflect” är ett stycke skolexemplarisk amerikansk Lo-Fi rock; ganska precis vad man kan vänta sig av genren. Låtarna går i moll. Produktionen är lågmäld och Tara Jane O'Neils späda röst ligger som en dimma över banjo och fiol. Det långsamma släpande grundkompet består av elgitarr, bas och trummor och låter medvetet otight, för att skapa den där äkthetskänslan. Det ständigt närvarande gnisslet från fiolen får musiken att dofta traditionell amerikansk folkmusik.

Även konvolutet är genretypiskt, med små teckningar av fåglar och träd (som Tara Jane O’Neil själv har målat) och kladdigt skrivmaskinstypsnitt. Musiken låter egentligen precis som skivomslaget ser ut.

Men det finns även en lite mörkare experimentell sida till skivan, där dova överstyrda gitarrer ackompanjeras av orgel och rena elgitarrer. Detta inslag av post-rock bidrar med en nerv till skivan, som ger den lite mer liv och ger skivan ytterligare en dimension. Bakom de råa fasaderna finns det mycket vackert att upptäcka.

Traditionella visor förpackade i klassisk slowcorekostym, har vi hört det förut? Ja, det har vi. Men det är värt att höras igen.