The Ark har gjort sitt namn genom storslagenhet, musikalflirtar, glitter och glamour. De har tagit så mycket plats de bara kunnat och de har stuckit ut. De har gjort stå-för-den-du-är-pop och du har antagligen antingen hatat eller älskat dem för deras dramatiserade och påkostade framtoning.

Nu har spektaklet the Ark skalat bort mycket av det överflödiga, och på något sätt blivit starkare som band. Gruppen som skulle kunna vara ett experiment genomfört av ungdomspsykologer på bygga-självförtroende-läger, lett av Tomas Di Leva, har nu säkrat sin plats som musikgrupp. Man har tagit ett steg bort från det teatraliska prålet och gjort den raka glampopen enklare och avsminkad.

”State of the Ark” är jämnare och helare som skiva. Låtarna är väl genomarbetade, med snygg produktion och en genomgående rakhet. De där riktigt knasiga låtarna saknas, men det gör samtidigt även de svagare spåren. Det är svårt att förutspå vilken som skulle bli andrasingel, helheten i sig är stark.

The Ark fortsätter att låna ur musikhistoriens glam och symfonipåse, Queen ringer i klockor. Även texterna verkar genomarbetade, bitvis poetiska (”This Piece of Poetry…”). Men fokus ligger ändå någonstans på de kraftfulla refrängerna. Handklappsfaktorn är hög, och elementet av moralt ställningstagande finns fortfarande kvar (”The Others”).

Men där the Ark tidigare har framträtt med glimten i ögat, innehar ”State of the Ark” inte riktigt samma finurlighet. Bandet framträder med en självsäkerhet och självklarhet som förorsakar frågan om de någonsin hade den där glimten i ögat. Möjligtvis har de alltid tagit sig själva på dödligt allvar och lurat folk genom sin dramatiserade karaktär. Klart är åtminstone att de nu inte bara här för att stanna. De vill bli tagna på allvar.