Det märkligaste med Zany Gaffe är att de försöker göra ett stort nummer av att de spelar på äkta saker. Att alla ljud är akustiska eller analoga. Som om det skulle spela någon roll. Som om innehållet inte är det viktiga, utan tekniken.

Som tur är låter det inte särskilt mycket av den attityden. Istället låter det enkelt, pop. Och när de nu spelar på spaghetti, vattendroppar och flipperspel så märker jag inte av det så mycket om jag inte söker efter märkliga ljud. Istället är det en ganska vacker yta. Lite som ett David & the Citizens utan svärtan (och hattblåset).

Och när de väl klarat av hälsningar och introduktioner släpper de fram en poplåt jag inte får nog av. Otto Niklasson Elmerås gitarr, som för tankarna till Rune Gustafsson, ramar in Love Franzon Aurells röst och tillsammans har de mig trollbunden. Ett piano följer dem åt och låter känslorna öka i styrka. Små detaljer i taktslagen och tumlande gitarrslingor ger rymd. När Otto sedan hjälper till med en extra stämma i refrängen får jag nästan överslag. Det pirrar i kroppen och jag nästan förväntar mig att omgivningen ska skifta färg som i värsta hollywood rom-com:en.

”All A Grey Goodbye” är en riktigt bra låt. Jag lyssnar på den om och om igen. De låter som tröjan ut och in-popkillar, som när Gomez var unga, som Ben Kweller utan punkgrunden och känns som när Scritti Politti gör pop (men jämförelsen stannar vid känslan).

Efter den här första riktiga låten blir det aldrig riktigt lika bra igen. Det är lite för omständigt och teatraliskt. Som om de tar en omväg för att göra det mer spännande, men tack vare dåligt lokalsinne hittar de i stället inte hem igen. Det finns bra delar här och var, särskilt titellåten rycker upp sig, men det känns ändå blekt vid sidan om pärlan i början.

Jag är övertygad om att det här inte är det sista jag hör från Otto och Love. Nästa gång hoppas jag på stordåd.