På Roskilde 2002 fanns det ett gäng som tältade med en backdrop som stolt skanderade ”Slackerism – against all creative activity”. Deras slogan har stannat med mig. Och först nu slår det mig att de har fel.

The Deadbeats spelar nämligen slackerrock. Tillbakalutad, svängig rock. ”Ingen jävla upplevelsenoja”, som Kjell Berqqvist eftersträvade i filmatiseringen av Ulf Lundells ”Jack”.

De må ha lyssnat sig fördärvade på senaste The Peepshows, men så är det.

På tåget någonstans utanför Hudiksvall lägger jag ner tidningen i kassen och sjunker ner och blir i än större utsträckning ett med stolen jag sitter, eller numera halvligger, i. Mats Olsson har precis avslutat sin krönika om Totta som var på drift. Och det slår mig att det lika gärna hade kunnat vara The Deadbeats krönikan handlade om.

”Long Hard Nights” behandlar melankoli och att ständigt vara på väg. ”Mr Brokenhearted” heter en av de bättre låtarna och på andra ställen är de ”Lost in the Streetlights”. Eller så handlar det, som skivtiteln antyder, om ”Long Hard Nights”.

Inte för att jag tror att Olsson skulle få samma associationer till ett gäng rockers från Finspång, men ändå. Det är ju ingen ”soul” alls med ”Long Hard Nights”. Även om jag tror att någon recensent med jävligt god vilja säkert skulle kunna få in det någonstans. De har ju gunget. Inga stela knän här inte.

Fast ”Long Hard Nights” är ändå en upplevelse. En skön sådan dessutom. Avslappnad. En av behållningarna är just att det bara svänger på. Ledsamt när det inte händer något tycker någon. Tja, allt har sin tidpunkt. Det behöver inte hända något hela tiden. Det är rätt skönt att bara hänga med ibland.