Jag erkänner med en gång: jag blev aldrig sådär helsåld på Testbilds hyllade debut ”The Double Life of Testbild!”. Anrättningen hade sina poänger (jag är särskilt svag för bossa-ögonblicken), men som helhet kändes albumet alldeles för löst i kanterna.

Sedan dess känns det som att ”The Double Life of Testbild!” gjort en Jakob Hellman och i några kretsar växt från ”hyllad skiva” till ”epokgörande mästerverk”. Eller så missade jag helt enkelt någon nyans i hyllningarna – att det var precis det som avsågs redan då, 2002.

När så förväntningarna inför ”The Inexplicable Feeling of September” började byggas upp kändes det som att det var dags för mig att ta mig tid att verkligen förstå det jag inte förstod förra gången. Förstå Testbild!

Jag borde väl insett att det var en rätt meningslös ambition. Särskilt som jag själv gång på gång förklarat för mig själv att det inte går att ”förstå” musik. Man kan lära sig gilla en viss slags musik eller en viss artist, men i slutändan handlar det aldrig om att ”förstå”, bara att känna.

För att låna Neil Tennants ord: ”What is there to GET? It's a show!”

Precis som förra gången ska ”The Inexplicable Feeling of September” vara ett temaalbum. Att temat i fråga är skarven mellan sensommar och tidig höst är kanske ingen överraskning. Och precis som förra gången är musiken en blandning mellan elektronik och naiv akustopop. Däremot har Petter Herbertsson och Mattias Nihlén den här gången tyvärr tonat ner det elektroniska. Och bossa-vibbarna.

I rätt många omdömen om ”The Inexplicable Feeling of September” har det dragits paralleller till det tidiga nittiotalets swindie. Där finns kanske förklaringen till att jag och Testbild! inte riktigt klickar sådär som jag skulle vilja. Visst, luftigt söta melodier och halvskev sång är väl inget fel i sig, men jag fixar det inte i alltför långa perioder. Det är istället i de spår som lutar sig mer åt det elektroniska hållet jag dras till. Särskilt i halvsprakande ”Little Crystals”, vars suggestiva ljudlandskap faktiskt ger mig en aning om det höstlandskap albumet är satt att förmedla.

”Suggestiv” är förmodligen ordet som också bäst beskriver avslutande, tjugo minuter långa ”Sparks from Extinct Steelworks”, som är ganska precis exakt vad det låter som. Och ungefär lika roligt.

Nåja, med det sagt kan jag faktiskt inte värja mig mot den alldeles överbedårande popbagatellen ”Rain and Air”, där gitarr, marackas, klockspel, Motown-beat och Katja Ekman möts i en molnfluffig dans.

Av någon anledning återkommer mina tankar ständigt till Existensminimums ”The On and On” när jag lyssnar på Testbilds septemberskiva. Givetvis spelar blandningen av digital och analog in, men det är också något med känslan jag upplever att de inblandade haft till sitt musikskapande som jag inte riktigt kan sätta ord på. Skulle jag göra det skulle det sannolikt bli ”skitsnack”, men det är oavsett vilket en känsla jag har svårt att släppa.

Är Testbild! något för dig? Ingen aning. Det är bara att lyssna själv via länken här intill.

Det enda jag vet är att Testbild! inte vänt upp och ner på min värld. Den här gången heller.