Paddy McAloon sjunger på ”Couches in Alleys”.

Det är så jävla stort i min värld.

Jag håller på att trilla av stolen första gången jag lyssnade igenom Styrofoams nya album. Förstå min förvåning när Prefab Sprouts frontman utan den minsta varning helt plötsligt står där bakom micken. Jag kunde inte minnas ett enda ord om det i de texter om ”Nothing's Lost” jag hade läst.

Men hur mycket jag än stirrade på omslaget jag snabbt fumlade fram kunde jag inte hitta Paddys namn. En massa andra gästnamn, men inte hans.

Inte särskilt konstigt, så här i efterhand.

Det är ju inte alls Paddy som sjunger på ”Couches in Alleys”. Istället är det Ben Gibbard från Postal Service/Death Cab for Cutie.

Postal Service debut föll mig inte riktigt i smaken, till skillnad från väldigt många andra vad det verkar, vilket gjorde att jag bara gav skivan ett par försök. Death Cab for Cutie tror jag inte ens jag hört. Någonstans vid genomlyssningarna måste jag i vilket fall ha missat hur väldigt mycket Paddy Ben låter. Men det är något mer med ”Couches in Alleys” som gör att jag kunde luras att tro att jag hörde Paddy. Efter ett tag inser jag vad det är.

Melodin och sången i ”Couches in Alleys” påminner väldigt mycket om ”Goodbye Lucille #1 (Johnny, Johnny)”. En Prefab-låt.

”Couches in Alleys” är samtidigt den låt som fått mest uppmärksamhet på ”Nothing's Lost”, just därför att gästen heter Ben Gibbard. Mig sa namnet först inget alls. Inte för att det spelar någon roll – ”Couches in Alleys” förtjänar i allra högsta grad det starka strålkastarljuset helt på egen hand.

Blått, blått och blått. Knaster, klockspel och leksaksmelodica. Långsamma och snubblande rytmer. Ben Gibbards autotune-vibbande Paddy-sång.

”Hey Jack, it's me
I didn't mean to bother you
But something's been on my mind”

En dialog utan svar. En vädjan. Ett försök till försoning. Ingen vet. Mer än att det är sanslöst vackert.

I mångt och mycket är steget mellan ”I'm What's There to Show That Something's Missing” och ”Nothing's Missing” (för övrigt två briljanta titlar, särskilt ställda efter varandra) inte sådär himlastormande. Styrofoam hör fortfarande mest hemma i gränslandet mellan försynt tangentbordsknaster och bredbent postrocksgitarrharvande. Den stora skillnaden ligger snarare i att Styrofoam den här gången bjudit in snudd på halva bekantskapskretsen. Okej, så många är det förstås inte, men de namn som återfinns i gästlistan är rätt intressanta. Särskilt spännande blir det i öppningsnumret, den vemodsgitarrvackra ”Misguided”, där Valerie Trebeljahrs (Lali Puna) mjuka och drömska röst ställs mot Anticon-Alias kulspruterap. Krocken mellan den tillbakalutade musiken och Alias dubbelfartsrappande ger ännu en dimension genom sin rytmparadox. Är också rätt svag för den Pet Shop Boys-ekande luftpopen i ”Anything”, där Bent van Looy och Miki svär varandra evig trohet. Och ja, det faktum att ”everything” konsekvent uttalas ”ävrizing” är givetvis plus i kanten.

Även utan gäster smids fantastisk musik, som blir särskilt tydligt i vemodiga ”Your Eyes Only”.

Men precis som förra gången finns det stunder där skrikande gitarrmassor får husera alltför fritt, på bekostnad av nyanser och melodier. Eller så är jag bara känslig i överkant. I vilket fall finns det spår jag gladeligen skulle slippa även denna gång.

Alla som bekantat sig med Styrofoam tidigare vet vad som är att vänta. På gott och ont.

För alla andra är åtminstone ”Couches in Alleys” obligatorisk lyssning.