Being pregnant and having a baby is not weird.

Ibland krävs de små orden för att förklara de stora frågorna.

Ibland behövs inga alls.

En lägereldsgitarr så försvinnande svagt att den knappt ger utslag. Ökar sakta både i fart och styrka innan ett tungt, hiphop-distat beat vräker sig ut ur högtalarna. Någonstans ovanför har någon hängt upp ett klockspel som svajar i nattbrisen. Helt plötsligt blandar någon in Björks ”The Anchor Song” och den blåaste av saxofoner gråter i sin stilla ensamhet.

I think I am getting married.

Martin Dosh hör hemma hos Anticon på så väldigt många sätt, samtidigt som han är en udda fågel. De många distade rytmerna och de knasterklippta effekterna finns där. Men samtidigt är musiken betydligt mer varm. Betydligt mindre såväl av uppretad konfronationsnäve som trippade feberdrömmar. Det är musik som ligger betydligt närmare elektronisk musik från andra håll än just Anticon. Närmaste släktingen skulle sannolikt vara Alias ”Muted”.

Att Dosh på sitt andra album kanske skruvat till de melodiska delarna ytterligare något snäpp kan mycket väl bero på att ”Pure Trash” i mångt och mycket (dock ej titel förhoppningsvis) kan ses som en hyllning till hans nyfödde son Naoise. Men alla som börjar höra smetighetsvarningsklockor kan andas ut. Det blir istället i albumets stämning som hyllningen gör sig gällande. I synnerhet i de klockspel och speldosor som får snurra sig igenom ”Pure Trash” som en röd tråd.

Ett stillsamt klinkande piano smeker högerörat, medan en telefonburkig rytmmaskin sparkar hål i vänstra trumhinnan. En grund av sprak. En 505-slinga pitchas upp och ner, fast väldigt försiktigt, medan en xylofon leker kurragömma mellan noterna. Visst, varför inte?

Bring the happiness.

”Pure Trash” är bitvis sanslöst vacker, livsbejakande och vemodig hiphop av det elektroniska slaget. Eller kanske vemodig elektronik av det hiphopska slaget. Kanske något helt annat. Det finns bitar som är tråkigare, där slagverkaren Dosh får alltför mycket av strålkastarljuset, på fel sätt. Men samtidigt finns här stycken av musik som låter som det DJ Shadow idag hade kunnat prestera om han frusit sin perfekta värld vid midnattstimmen, då, för åtta år sedan. Musik Prefuse 73 spelat in med ett jollrande barn vid sin sida.

Building a strange child.

Ett släpande kantigt beat stoppat med den bomullsmjukaste orgel. En distskrikande slinga ställd mot ett naivt klockspel. Någon hamrar några simpla nybörjarackord på ett gammalt piano. Mitt i ljudkaoset börjar ett barn gråta och skratta på samma gång. Fångad med samma kärleksleende blick som när Stevie badade Aisha för en mindre evighet sedan.

Smetigt? Säkert. Men helt fantastiskt.

Egentligen borde det inte kunna finnas människor som kan undgå att skakas i sina livsbittert cyniska grundvalar av den tårfyllda euforin i ”The Last Plan”, men det finns det säkert. Det är jag faktiskt övertygad om.

Hur osannolikt det än kan verka.

Men, tja, det är deras problem.