Det finns inga dåliga singer/songwriters.

Men det finns en miljard singer/songwriters som känns lika engagerande som public service-tv.

Den absolut fegaste riktningen man som musiker kan ta är därför också den modigaste. Med en genre vars uttrycksmedel är så små är det svårt att misslyckas – eller lyckas. Status quo är inte bara dominerande, det är ett ändamål: ju diskretare, desto bättre.

Just därför blir de flesta plattor inom singer/songwriter-gebitet varken hackade eller malda. Bara väldigt, väldigt enformiga. Det är efter ännu en uppkastning av dessa pliktskyldigt deppiga unga män – ingen nämnd, ingen glömd – som jag alltid återvänder till Andreas Hummerdahl.

Andreas Hummerdahl och hans Night Keys har hajat de Två Gyllene Reglerna till hur man ska ta sig an singer/songwriter-genren:

(1) Med smarta, uppfinningsrika arrangemang.
(2) Med engagerande historier.

Sara Hummerdahl har i och för sig alltid serverat läckra stråkkompositioner, men på ”Poster” lyckas man dessutom klistra dessa runt den berg och dalbanedynamik som gästande postrockcombon Featherweight bidrar med.

Resultatet är, givetvis, utsökt – ett utbyte av stillhet och utbrott. Viskningar och rop.

Inledande ”Same Old New Beginning” fjädrar snyggt ut från pianoklink till huvudboppande skoskådarrock, men allra bäst är det i ”Chambers”. En till början rätt seg historia, som med metodiskt lugn staplar känslorna på varandra tills korthuset till slut måste störta samman i ett storslaget skrika-i-vinden-ensam-mot-världen-monument.

Alla kanske inte uppskattar liknelsen, men som textförfattare är Hummerdahl som bäst när han tangerar Henrik Berggrens argaste stunder, när han rör sig i samma socialrealistiska Sturm und Drang-skola (tautologi, någon?) som han egentligen finslipade redan på ”New Apartment, Same Heartache”. Eller den motsatta polen av samma känslospektra; svansen-mellan-benen-vemodet på ”Keep Me, Won't You?”.

Kort sagt: när hans ord studsar mot de yttersta känsloväggarna.

Med näven knuten eller hakan mot bröstet.

Lite tristare blir det i den Jens Lekmanska dagdrömslyriken, med rader ur titelspåret som, ”How much can you drink/before you get drunk/said a poster from IOGT” – inte helt oväntat dyker just Lekman upp och gästar på samma spår, som ett sätt att betala av räntan på det lån han tog till sin ”A Higher Power”.

Det hindrar inte den här skivan från att – tillsammans med Hanifs EP och, kanske, Willy Clay Bands ”Soldier” – vara det bästa svenska jag hört i år.

Det finns inga dåliga singer/songwriters. Men det finns ett fåtal som gör allt värt det.

Lyssna och lär.