En avgrundsdjupt mässande cello. Stora, ekande slammertrummor. En drivande, fuzzig orgel.

BOOMIN' in my jeep!

Ja, eller i mitt fall i min lägenhet, till mina grannars glädje.

Öppningslåten på ”Florida” kör över mig varje gång den mullrande basen möblerar om bland mina inälvor. För att en rad från cd-häftet till ”Disintegration”: ”This music has been mixed to be played so turn it up”. ”Big Lost” ska kännas i bröstkorgen, då har du rätt volym.

När Diplo (ibland även Diplodicus och rätt ofta ena halvan av DJ-partyteamet Hollertronix) släpper sin första fullängdare efter ett par tolvor inleder han med att riva av en av årets allra bästa låtar. Kalas. Problemet är ju förstås bara att det betyder en del att leva upp till.

Kanske gör Diplo det enda rätta när han låter resten av materialet på albumet hållas på behörigt avstånd från njursparkande bakluckeanläggningar. Istället blir det för det mesta långsamma och suggestiva klaustrostycken, lika mycket inspirerade av DJ Shadow (särskilt i ”Works” med sin orgel) som Tricky (och det sistnämnda beror inte bara på att Martina Topley-Bird gästar på ”Into the Sun” – väääldigt mycket Tricky där).

I sina stunder blir Diplos trip-hoppande kyligt stirrande, som i ”Summer's Gonna Hurt You”, och kryper obehagligt nära. Eller ”Way More” byggd kring nästan samma smatterpiskande halvfartsrytm. Men andra stunder blir det lite väl såsigt. Jag har särskilt svårt för ”Indian Thick Jawns”, som mest blir lite halvengagerat tablasbankande och pårökt pratsångrapnånting av P.E.A.C.E.

Men så finns det en temperaturhöjande partybomb till. Den exploderar när Diplo bjuder in Sandra Melody, Vybz Cartel och Pantera Os Danadinhos till ”Diplo Rhythm” för att tillsammans skapa lite skrapslamrig electroragga. Och som att det inte skulle räcka att ge originalet en blinkning så väver Diplo så sakteliga in Kraftwerks ”Tour de France” till ett lysande mashparty i Düsseldorfs rumpskakande Jamaica-kvarter.

Några fler utropstecken i stil med ”Big Lost” och ”Diplo Rhythm” hade inte suttit i vägen, men på det hela taget är det helt klart värt en tripp till solskensstaten i sällskap med Diplo.

Rätt ofta en mörk, ödslig och kylig tripp till träskmarkernas bortglömda avkrokar, visserligen.

Men ändå.