Den var lite oväntad.

Introt till Efterklangs ”Prey and Predator” är en uppknastrad kopia av t.A.T.u:s Trevor Horn-producerade mästerverk ”All the Things She Said”.

Medvetet eller en slump? Förmodligen det senare, men å andra sidan finns det betydligt sämre inspirationskällor än just ”All the Things She Said”. Om människorna bakom Efterklang (eller deras fans) håller med är en helt annan femma. ”All the Things She Said” är oavsett vilket briljant pop.

Ordet ”briljant” dyker också upp flera gånger när jag lyssnar på ”Tripper”, särskilt under albumets tre inledande, darrande minuter. Ett knastrande och lätt sönderstyckat klockspel svävar över en digital skogstjärn innan morgonbrisen sliter tonerna i bitarna och de ekar ut. Men innan de helt hunnit försvinna spränger en fullständigt magisk stråkkvartett fram över trädtopparna och smälter allt cyniskt motstånd i sin väg. Det är stråkar lika gråtande varma som dem hos Metro Area och Art of Noise. Lyft på en kör svävar så musiken allt högre, innan kraften sugs ut och melodin åter kryper ihop i en knastrande fosterställning.

Titeln ”Foetus” känns så väldigt, väldigt passande. Magin lika intensiv som de första sekunderna på Khonnors ”Handwriting”. Och banden mellan Efterklang och Khonnor slutar inte där.

Båda artisterna gör musik som någonstans i grund och botten är rätt enkel och luftig, nästan naiv, pop. Både Efterklang och Khonnor har sedan spunnit in sin musik i ett böljande landskap av knaster och maskiner, där melodierna vävs in och skrivs ut. Khonnor med sin charmigt svajiga sång, Efterklang med pratsång och körarrangemang.

Samtidigt förlitar sig Efterklang betydligt mer på levande stråkar och även blås, vilket i sina stunder, som i ”Step Aside”, faktiskt gör att ”Tripper” seglar in i samma lugna storm som Paddy McAloons ”I Trawl the Megahertz”. Med tanke på att tiomannakollektivet även har kopplingar till Sigur Rós är det självklart oundvikligt att dra paralleller, men utan den vetskapen hade jag sannolikt inte ens gjort den jämförelsen. Där Sigur Rós i mitt tycke alltid varit för lösa i konturerna och för det mesta imploderat i en väv av ljud utan riktning och mål, målar Efterklang med en notpalett som alltid känns medveten, men samtidigt styrd av de varmaste av känslor. De väna melodierna, många gånger drömska och nära nog genomskinliga, ramas in av sprakande mörker och hotande gitarrmattor.

Samtidigt som Efterklangs musik, som så ofta är fallet med musik av det här slaget, öppnar upp en värld av obskyra tolkningar och misslyckade försök att fånga stämningarna i ord, har gruppen varit vänliga nog att ge oss en varudeklaration i albumets titel.

”Tripper”.

Det är precis så Efterklang låter. Musik som trevar sig fram på en smal stig rakt in i det okända. Tyst. Försiktigt. För att inte väcka det skrämmande mörker som omger den.

Musik som dessutom delar ett intro med världens mest kända ryska, lesbiska popduo.