Någonstans, på en dragig vind, hänger ett porträtt av Paul Heatons röst – en röst som på bilden är murrig, sprucken, anfrätt och skröplig.

Medan Paul Heatons egen stämma är lika oanstastligt krispig som någonsin under Housemartins-åren.

Precis som bandets kvinnliga sångerskor kommit och gått, men ändå låtit identiska, så har Heatons röst på 20 år vägrat tappa ens ett uns skärpa eller lenhet. Det är inte bara fantastiskt, det är ett genetiskt mysterium man gärna spinner Dorian Gray-konspirationer kring.

Det här är förresten ett coveralbum.

Det är inte särskilt oväntat.

Redan tillsammans med Norman Cook och tandborstfetischisten Hugh Whittaker gjorde Paul Heaton covers på Isley Bros och med egna bandet har han ju stöpt om ”Everybody's Talkin'” och ”Dream a little Dream of me” till glitterbeströdda sammetsnummer.

Heatons eget bidrag i ”Under the Influence”-serien har ni förstås redan och ni har, som jag, blankslitit spåren med Al Green (”All 'n' All”) och Bobbie Gentry (”Chickasaw County Child”).

Här är alltså ett helt album av samma vara, sammanställt med en fingertoppskänsla som ställer självaste Rick Rubin i skamvrån.

Och vilka låtar sen.

Ola Andersson har en teori att en bra låt inte alltid är en bra låt, utan att en bra låt även kan vara en fantastisk låt. Jag tror inte jag fattat exakt vad han menade förrän nu.

Jag talar om en låt som heter ”Don't Stop Moving”. Den är i S Club 7s händer en outhärdlig radioplåga. När texten knyts upp på Heatons stämband hör man en helt annan låt, plötsligt handlar den om desperation, om att dansa för att hålla tårarna borta. En fantastisk låt, precis som Travis en gång i tiden hulkade sig genom ”… Baby One More Time”.

På samma sätt är det med ELOs ”Livin' Thing” – här nerbäddad i smakfullt mandolinplock och stråkar – och en version av ”Blitzkrieg Bop” som dunkar in Ramones i Beach Boys släktträd en gång för alla.

Här hittar man också Willie Nelsons ”Valentine” från tidigt nittiotal – som ju dök i originalform på ”Under the Influence” – en salsadoftande ”Don’t Fear the Reaper” och en ”I'm Stone In Love With You” där Heaton levererar sin bästa sånginsats någonsin. Lushs ”Ciao!” har alltid varit som klippt och skuren för ”Quench”-plattan.

Men allt det där får ni upptäcka själva.

Ett bra coveralbum har två gyllene regler att följa:

För det första måste man göra versionerna i egen tappning och strunta i originalets struktur. För det andra kan det vara en utmärkt inkörsport till originalartisternas produktioner.

Jag tror ordet jag letar efter är ”MVG”.