Recension
- Trouble (CD) Ray LaMontagne
- 2004
- Echo/Pias/Playground
Nu får det vara nog!
Lyssna
Externa länkar
- Ray LaMontagne
- Webben. Med låtar man kan lyssna på.
Jag får tuppjuck. Nu kommer många hata mig. Men det spelar ingen roll hur innerligt Ray Lamontagne sjunger. Hur svår hans uppväxt varit eller hans nuvarande liv är. Jag orkar inte med en sån här skiva till. Jobbet på skofabriken kvittar lika. Jag hade svårt för Ryan Adams på ”Gold” och fick skit för det. Så slipa knivarna redan nu.
Ta din favoritcountry-guru. Snubben alla som alla som gått kreddkursen brukar nämna. Tänk på vilken av alla allvarsamma och sjaviga ynglingar med gitarr och rödvinsandedräkt du vill. Men det blir lättare om det är någon som släppt skiva och spelat på Södra Teatern.
Ray LaMontagne är inte ett dugg sämre än de andra. Men nu börjar jag tro att en gammal nydemokrat och schlagerfabrikör har skapat ett alt.country-Factory i lönndom. De ser likadana ut. Låter likadant. Och all denna individualitet, allt lidande och livsromantik känns lika konstruerad som låtarna på Jamba.nu.
Livet i serieproduktion.
Jag vet att det är orättvist. Eftersom den här skivan har sina poänger. Men efter tio genomlyssningar har mina öron gått ut i vild strejk. CD-spelaren har lockoutats. Medlingsinstitutet har inte tid att hjälpa oss att lösa situationen förrän om tidigast ett år och i Bryssel vill man inte tillmötesgå mina krav om strafftullar. Så nu måste jag försöka med regeringen.
Det räcker nu.
Sluta dränk mig i singer/songwriters som tar sig själva på för stort allvar. Jag ser inte skogen eftersom träden är i vägen. Ray LaMontagne har gjort en bra skiva och förtjänar inte det här. Men jag kan inte lyssna.
Förrän om ett år eller två. Då kommer också betyget höjas.
Publicerad: 2004-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2004-10-29 00:00
7 kommentarer
suck it down!
#
På dom bara. Vem fan orkar med en singer/songwriter-skiva till? Känns som att hela genern självdog (eller åtminstonde borde gjort det) för 2-3 år sen…
#
Jag skulle gärna vilja att någon förklarade detta för mig; vari ligger poängen med att låta en person som uppenbarligen tröttnat på singer/songwriters
rescensera denna skiva? Oavsett kvalitén på en skiva så blir ju betyget lågt om recensenten har denna inställning till genren. Än märkligare blir betygsättningen när Fredrik Welander själv erkänner att skivan är bra och inte förtjänar betyget. Att "Ray LaMontagne inte förtjänar det här" kan jag leva med, men vi som förväntar oss att recensioner och framförallt betyg skall avspegla skivans faktiska kavalitet, vi förtjänar faktiskt att recensenten har ett någorlunda objektivt förhållningssätt till skivan som bedöms…
#
Recensioner är aldrig objektiva. Den som skriver relaterar ju musiken till sin personliga smak, känslor och annat som på inga sätt kan kallas objektivt. Inte heller förhållningssättet till en genre kan vara objektivt. Oftast när den kritiken kommer är det från någon som gillar genren och förutsätter att den som recenserar en skiva också gör det. Själv tycker jag det är en av musikjournalistiskens tråkigaste förutsättningar. Det blir för förutsägbart. Ankdammsskrivande där pålästa jazzskribenter skapar en egen diskurs och badar med artisterna. Kreddiga indiepopskribenter som har örnkoll och bara skriver förutsägbara texter, oftast positiva.
Jag förstår att min recension av Ray L kan vara provocerande, men tycker att den har ett berättigande. Han låter för mycket som alla andra och ger mig ingen unik upplevelse. Trots att han inte är sämre än någon annan i genren. Jag hade kunnat skriva detta på ett mer konventionellt sätt, men det hade blivit tråkigare.
Frågan om varför någon skickar skivan till mig när resultatet blev som det blev får någon annan svara på, men vi har inte något internt åsiktsregister i redaktionen som urvalskriterium. Jag tycker personligen att vi är alldeles för genrespecifika och skulla gärna se Ola Andersson recensera dödsmetall någon gång. Eller Tomas Lundström skriva om singer/songwriters. Tänk att se en recension där Fifi går i klinch med Kent…
#
Jag kan gladeligen erkänna att jag ofta finner viss tjusning i rödvinsdrickarnas livsromantiska alster. Detta har dock inte någonting med min undran att göra.
Att problematiken är förstådd kan man utläsa från din reaktion o någonstans där kan man ana ett tillfreställande svar, men man får allt fylla i lite själv också.
Jag är instämmer helt att det oftast blir ointressant och blasé när recensenter kravlöst hyllar "sin egen" genre. Kan dock inte riktigt förstå oförmågan att se det omvända förhållandet som lika tråkigt. Att skriva om en genre som man är otroligt trött på skapar ju precis samma "tråkiga, förutsägbara förutsättningar" som du själv exemplifierar
Jag är fullt medveten om att objektivitet varken är eller ska vara möjlig. Däremot tycker jag att en mera fördomsfri inställning till skivorna som recenseras vore att föredra.
#
Jag tror vi förstår varann. Läs min recension av Tobias Fröberg och kolla den jag kommer skriva senare i veckan om Nourallah Brothers. Så kan vi väl fortsätta diskussionen senare. Allt gott.
#
hur kan man inte gilla denna fantastiska skiva? MAGI, säger jag bara!
#
Kommentera eller pinga (trackback).