Eftersom jag är ganska trött på alla dessa ledsna unga män med gitarr blir jag intresserad av den här skivan när jag öppnar kuvertet. Han sitter ju vid ett piano. Nu visar sig detta bara vara en bild, eftersom större delen av skivans låtar spelas på gitarr, men ändå. Den här skivan visade sig innehålla något mer än det vanliga gnällandet.

Kanske är det takhöjden. Eller ljusinsläppet. Där många andra singer/songwriters känns instängda i en sunkig enrummare, där känns John Alexander Ericson som en utställningslokal. Ibland nästan som en kyrka.

Men efter ett tag börjar låtarna flyta ihop och bli alltför lika varandra. Var för sig står de dock starka och jag tror den här skivan hade betydligt bättre om den kortats ned till EP-formatet. Eftersom ”Moonlight Ride (Carolina Song)”, ”Dive Into The Unknown”, ”Winterland” och ”Dreamstates” är en kvartett mycket bra sånger.

Vilket också långa ”Communication Song” är. Inte minst för dig som undrar hur U2:s Bono skulle kunna låta som soloartist.

John Alexander Ericson har låtarna och rösten. Men inte nyanserna och variationen.