Stockholm, november 1997.
Rammstein spelar på Klubben under turnén efter succéskivan “Sehnsucht”. Showen är i det närmaste fantastisk och de tänder eld på det mesta; mick- och keyboardstativ, trumpinnar och sig själva. Nåja, nästan i alla fall. Publiken är i extas.

Roskilde, juli 2002.
En ny skiva i bagaget. “Mutter” var ett något mer tillgängligt kort, men formeln kändes igen. Rammstein intar Orangea scenen och en publik uppemot 40 000 jublar ikapp när Rammstein eldar det mesta på scenen.

Men samma känsla infinner sig inte. Been there, done that. Och någonstans där falnade mitt intresse för Rammstein. Det faktum att de fyra och ett halvt år senare genomför i princip samma scenshow känns inte speciellt fräscht. Samma grepp under samma låtar dessutom, om jag inte minns fel. Föga spännande, var min tanke när jag vandrade iväg i mörkret.

En del av kritiken mot Rammstein har varit just att det alltid är för mycket samma lika. Redan i recensioner av “Sehnsucht” höjdes röster i stil med att “de återanvänder samma riff om och om igen”. Till viss del kan jag hålla med, men arrangemangen skiljer sig åt.

Småland, juli 2004.
En kommentar från en branschmänniska på Gates of Metal i somras fick mig att spetsa öronen igen. Det hände grejer i det tyska lägret minsann. Riktigt bluesiga riff vankades på nya skivan och det maskinellt maskulina var på väg ut. Intressant, var min första tanke. Det är ju ändå ett rejält inmutat territorium som de har skaffat sig. Och förändring i soundet brukar vara ett vågspel.

Sundsvall, oktober 2004.
Med facit i hand står det klart att Rammstein inte direkt har sadlat om helt och hållet. Vissa nya element har tagits in i musiken. Det är ett mer organiskt sound, så till vida att riffen inte är spikraka hela tiden, trummorna varieras mer och Till Lindeman arbetar mer med sin sångröst. Den melodiska stigen från “Die Sonne” känns igen redan i inledande “Reise, Reise”, en låt som sannerligen sätter sig som ett klistermärke och som varit veckans låt, åtminstone om man ser till antalet gånger den nynnats. “Reise, Reise, Seeman Reise…”.

Det som sticker ut är låtar som “Los”, en akustisk historia med munspel och ett gitarrplink som får mig att tänka på John Fogerty. “Ohne Dich” är en powerballad i Rammsteintappning. “Und die vögel singen nicht mehr… Ohne dich kann ich nicht sein…”. Slutligen “Amerika” med sin Sounds-passning och delvis engelska lyrik. Gissa om den sätter sig? Jodå.

Det klassiska Rammsteinsnittet lever också kvar. Aggressiva riff, taktfasta låtar och tyska kommandoord. “Keine Lust” smyger med lite dubbeltramp i inledningen, korta men naggande goda. “Stein um Stein” är en tung dänga i den gamla skolan.

Givetvis återfinns också den smått morbida ådran i texterna. “Mein Teil” behandlar en tyska kannibal som annonserade i pressen efter någon att käka upp. Och sedermera fick svar. “Heute treff' ich eine Herrn, der hat mich zum fressen gern”.

Tyvärr har skivan en svacka i “Morgenstern” och “Moskau”. Avslutningen planar också ut lite med två relativt lugna låtar i “Ohne Dich” och “Amour”. Synd på en så bra start.