Året var 2000 och världen hade delats upp i tu: R Kelly hade gjort ”TP-2.COM” och D'Angelo hade gjort Voodoo. Tillsammans var dom vår tids motsvarigheter till Marvin Gaye respektive Al Green. ”TP-2.COM” var ju ”What's Going On” och ”Let's Get It On” sammansydda till en extravagant päls och ”Voodoo” var ”Al Green tolkar Abbey Road”.

Jag återkommer till den här tanken.

Det var inte en slump att R Kelly på slutet av ”TP-2.COM” – efter att ha joddlat om en tjejs rumpa – besteg ett berg tillsammans med en fulltalig gospelkör och förkunnade att stormen var över; han följde bara i Moses, Jesus och Muhammeds fotspår.

Precis som dom skulle han också företa sig en vandring, närmare bestämt sin egen vandring längs Via Dolorosa. Ty någonstans på vägen mellan år 2000 och år 2003 fick Robert släpa runt på ett kors i form av anklagelser, i vilka jag inte vill spekulera.

Belackarna var nöjda och plockade entusiastiskt fram spik, kors och törnekrona. Här skulle det minsann korsfästas! Dom ironiska soldaterna fnissade: ”Robert Kelly av Chi-town, soulens konung”.

Hur skulle R Kelly resa sig från detta, särskilt med tanke på hur det hade gått för Michael Jackson? Ett tag var det tyst, men Kellz uppstod på söndagen. Ingen kände igen honom förrän han förkunnade:

Give me that toot toot
Let me hear that beep beep

R Kelly hade slutligen överbevisat alla: han var verkligen frälsaren. Och själv utsåg jag ”Ignition Remix” till skapelsens krona.

Comeback-albumet ”Chocolate Factory” – ett album till brädden fyllt med äktenskaplig soul – kom lika oväntat som det var välkommet, men vad mig anbelangar var det inte ett riktigt Kelly-album, bara ett livstecken och påminnelse om hans odödlighet. Det är först på ”U Saved Me” han återupptar den röda tråden han påbörjade med ”The Storm Is Over Now”.

Men nu var det kanske inte så enkelt: steget från ”The Storm Is Over Now” till ”U Saved Me” innebar en avstickare i form av ”Fly”.

På ”Loveland” – det outgivna album Kelly mödosamt har försökt klistra ihop resterna av dels på ”Chocolate Factory” och nu på ”U Saved Me” – omarbetade han sin gamla Looney Tunes-hit ”I Believe I Can Fly” till en nio minuter lång musikal med sig själv, kyrkan, Jesus och sin döda mor i huvudrollerna.

Det är samma sorts upplevelse att lyssna till som någonsin Kevin Rowlands tolkning av ”The Greatest Love of All”: ibland måste man ta till excesser och överdrivna gester för att nå fram, till och med elefantfanfarer och operasång.

Jag kan mycket väl förstå varför R Kelly valt att inte ge ut ”Fly”; introverta, självrannsakande, exorcistiska dramer i musikalform är kanske inget man säljer skivor på. Dessutom finns det dom där belackarna jag nämnde, som känner sig balla när dom sätter sig på andra, som inte väjer för att slå på dom som blottar sin svaghet. (Jävla mesar till att sitta bakom sina flottiga dataskärmar och skrika pedofil efter R Kelly. La di da till att tro att ni kan ha åsikter om allt och alla. Liksom, kasta första stenen den som står utan skuld. Vem dog och gav er luft? Er mamma? Frågor på det? Nähä, då har jag en fråga till er: håll käften.)

På ”Loveland” hade dessutom en ny sorts Kelly sett dagens ljus: steppar-Kelly. ”Step in the Name of Love” var en fingerknäppande, livsglad historia om att steppa (inte Fred Astaire-steppa, utan ”School Daze”-steppa) i kärlekens namn. ”Ignition Remix” och just ”Step in the Name of Love” stod i bjärt kontrast till allvaret i anklagelserna mot honom. Här hade vi alltså en man som gjorde glada piruetter på väg mot Golgata, lite som om Michael Jackson skulle göra moonwalk på väg till rättssalen.

På ”Happy People” gör Kellz en hel skiva av ”Step in the Name of Love” och skapar därmed en nutida motsvarighet till Frank Sinatra ”Songs for Swingin' Lovers”: ett album tillägnat kärlek, sprudlande glädje och pardans. I form av ett radioprogram bygger han upp en friktionsfri räkmacka till tillvaro där man med hundratusendollarssmycken runt handleden kan dansa loss under kristallkulor.

Jag älskar ungefär varenda sekund av det.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att Kelly inte gjort en enda remix på någon låt, en tradition vars fana han hållit högt på tidigare album. Det behövs inte: trots att han med en fingerknäppande flöjtspelares envishet förklarar steprutiner i låt efter låt låter det inte det minsta repetitiv. Själv vill jag inget annat i mitt liv än att höra ”Red Carpet” (Pause, Flash) på ett dansgolv, och varje dag håller jag tummarna för att ”Steppin Into Heaven” ska bli en brottarhit.

När han i ”Happy People” med hjälp av call-and-response ger en steg-för-steg-patentlösning på livets alla bekymmer inser jag hur fruktansvärt mycket jag älskar R Kelly och ogillar allt annat. På en dryg timme har han gett oss världens bästa show och fått hela världen att dansa.

Del 2
R Kelly blir uppringd av sin syster. Hans tro har börjat vackla. Hans syster ringer till en vän från kyrkan. Tillsammans skapar dom ett telefonkonferensens svar på gospelcrescendo man nu för tiden bara hör i regelrätt gospelhouse.

”Three-Way Phone Call” räcker för att övertyga mig om att R Kelly hittat hem, men sedan kommer ”U Saved Me” och tårar fyller mina ögon. Och då menar jag verkliga tårar som trycker mot ögonen och fyller halsen.

Huruvida hans historier är sanna eller inte, och oavsett vad jag tycker om hans Guds villkorliga kärlek, så kan jag inte stå emot. Det är precis detta han burit inom sig sedan ”Sadie” på ”12 Play” och som han bara tangerat i just ”The Storm Is Over Now” och ”Fly”.

På det spåret forsätter det, fram till ”The Diary of Me” som bara kunde vara mer en Stevie Wonder-pastisch om Kelly stack ut sina ögon eller, säg, poserade på omslaget med solglasögon, skjorta med jättebreda slag och basker. (Det tycker vi inte om, för R Kelly sprang förbi Stevie för längesedan. Lite som sköldpaddan och haren, fast haren vinner.)

Sedan klär R Kelly ut sig till indian och sjunger om ”Spirit”, anden, i en låt som från början var ämnad ”Loveland”. Nästkommande ”Leap of Faith” är även den ett gammalt ”Loveland”-spår. Dom funkar, visst, men jag hytter med näven och menar att ”Soldier's Heart” och ”Fly” hade varit bättre val om han nu ville rota i arkiven, men vad är jag, ett orakel?

Avslutningsvis reser Kellz till Afrika i ”Peace”: en låt om Nelson Mandela i fredssamtal med Lejonkungen på en faddergala. Det känns fruktansvärt rätt, på någon vänster. Handlade inte skarven mellan 80- och 90-tal om just Afrika? Om afrocentrism och träsmycken? (Sounds of Blackness, någon?)

Min förhoppning är förstås att R Kelly inför nästa album återupplivar både new jack swing och sin flat top, men det är helt och hållet en annan diskussion.

Året är 2004. Fyra år har gått sedan världen delades i tu, och allt har ställts i nytt ljus. D'Angelo pular fortfarande på en uppföljare till Voodoo, men hans status som den nya Al Green – sängkammar-afron som blev pastor – är bara att överlämna till R Kelly. När det kommer till kritan är Kellz vår tids störste, något jag är tillräckligt övertygad om för att tatuera hans namn på min axel.