”Finally convinced myself
that I'm not living
Existing is quite enough”

Någonstans, mitt ute i ingenstans, skruvar någon uppgivet på en gammal transistorradio för att försöka få in något. En röst. Musik. Något som kan fylla den mörka tystnaden som bara bryts av en ensam och naken glödlampa i ena hörnet och stjärnornas kalla sken långt, långt ovanför.

Men någonstans, mitt ute i ingenstans, finns bara bruset. Bruset som döljer sig mellan de röster och den musik som skulle kunna fylla rummet. Som skulle kunna dämpa ensamheten. Ibland hörs något för en sekund innan det försvinner in i transistorernas elektroniska brus igen.

Lika sant som att popmusikens historia i sitt hjärta är byggd av låtar, inte album, lika sant är att dessa livbojar vi klamrat oss fast vid när vi försökt hålla oss över den kalla och obarmhärtiga oceanen i sin tur varit byggda av stunder, toner, röster, textrader och stämningar som varit än mycket mer.

Som 2.32 in i Kate Bushs ”Wuthering Heights”. De där sekunderna när Kate står och balanserar på klippkanten, högt, högt upp, medan ett svagt ”Cathy” ekar ut över de vindpinade slätterna. Precis innan resten av instrumenten rasar in igen och kastar henne ned i det bubblande vattenkaoset nedanför. Eller när stråkarna sedan lyfter Beth Gibbons krossade hjärta 3.20 in i Portisheads ”Roads”, precis efter hennes hjärtskärande ”from this moment / how can it feel this wrong?” till vem som helst som vill lyssna. Eller 6.34 in i ”Paninaro” när Chris Lowe lika desperat sträcker ut sin hand med ett ”You! You're my lover!” i ett naket andningshål innan det maskinella infernot åter vräker sig över honom och spolar honom långt, långt bort från sin älskade.

De där korta ögonblicken som rymmer precis allt jag älskar med musik.

”Jesus won't you hold me
fourteen hours ago?”

En avgrundssvart förtvivlan så uppgiven att det gör fysiskt ont. Tolv sekunder in i ”Man from the Anthill”, första låten på Connor Kirby-Longs ”Handwriting”. Några få magiska sekunder i samma övergivna hus som B. Fleischmanns ”Welcome Tourist” tillbringade 45 darrande minuter. Några få sekunder innan magin svävar iväg igen, buren på en ödsligt ekande slide guitar.

Jag har inte sett några själv, men kan tänka mig att det finns rätt många recensioner av ”Handwriting” där ord som ”electronica” och ”laptop”-nånting används för att beskriva Khonnors musik. Och visst, jag kan förstå det. Men i grund och botten hör Khonnor hemma i ett fack som många anhängare av nämnda begrepp ironiskt nog nästan skyr som pesten. Facket ”ensam kille med gitarr”. Kanske till och med ”ensam, sorgsen kille med gitarr”. Singer/songwriter. Med en lagom stor maskinpark digitala ljud och effekter i garderoben.

Det finns inget på ”Handwriting” som kan mäta sig med det ögonblicket.

Tyvärr, eftersom resten av musiken Khonnor vävt samman ställs mot den förtvivlat vackra inledningen. Men det finns fyrtio minuter till som ibland nästan når samma höjder.

Det knastrar. Det sprakar. Ibland är det bara en enkel gitarr som får bära upp musiken under Khonnors svajande röst. Ibland drunknar orden i en bubblande gryta av distat damm. I ”Dusty” är det vemodig lägereldsmusik för en ensam campare, medan ”A Little Secret” är en jamsession mellan Kings of Convenience, The Notwist och Sophie Rimheden i ett litet rum fyllt av dansande elkablar. Det är hypnotiska ljudmattor. Det är enkel gitarrpop sedd genom ett blått kalejdoskop.

Svårare än så behöver det inte vara.

Radion brusar.

Jesus won't you hold me

fourteen

hours

ago

…