Ibland räcker det med en låt för att för alltid ha en plats i musikhistoriens utställningshall.

I Masta Aces fall hette den låten ”The Symphony”.

Det var när smått legendariske producenten Marley Marl skrapade ihop sitt Juice Crew, en av hiphopens mesta supergrupper, och snitsade ihop ”The Symphony” som Ace fick sin stora chans. ”The Symphony” kom på många sätt att sätta standarden för det som idag är vardagsmat: blanda namntunga rappare och färskingar för att kickstarta nykomlingarnas karriärer.

För Ace skulle det dröja två år innan han fick sin egen chans på riktigt, i och med debuten ”Take a Look Around”. Åttiotal hade hunnit bli nittiotal. Hiphopen hade hunnit med att ta flera steg åt alla möjliga håll. Masta var snudd på old school innan han ens hunnit släppa sitt första album.

Tre år efter förra skivan ”Disposable Arts” är Masta Ace tillbaka. Fortfarande old school.

Med ”A Long Hot Summer” i handen är det svårt att tro att det faktiskt gått 14 år sedan debuten. Bilderna i cd-häftet är New Yorks bakgator frusna i tiden. Beaten är raka och enkla, Aces rap tillbakalutat berättande. Men Masta Ace rullar inte genom sin hood i en lowrider med baslådan pumpande i bagageluckan och vapenarsenalen skramlande i baksätet. Istället går han gatorna fram. Ibland sätter han sig ner på de där trapporna som alltid verkar finnas utanför hus i New York. Det är stekande sol och barn som leker på trottoarerna. Men också öde, grå betongkvarter och rasslande stängsel.

Till sin hjälp att beskriva sina kvarter har Masta Ace mest haft tämligen okända namn. Little Brothers 9th Wonder och DJ Spinna är två av de mest namnkunniga. Inte för att det spelar någon roll. Tillsammans med Ace timewarpar producenterna tillbaka ”A Long Hot Summer” till ”Do the Right Thing” och landar i ett lätt nickande gung som ljudkuliss åt texterna.

När 9th Wonder sparkar igång ”Good Ol Love”, med sin Premier-trumma, sin samplade soul och sin mjuka hammond, är kravallerna en evighet bort, på många sätt. Gamla män med keps spelar schack under några vemodiga stråkar samtidigt som ”Da Grind” ekar ut genom ett fönster. ”H.O.O.D.” är baksidan sedd från sin vackraste sida och ”Bklyn Masala” är ”Bonita Applebum” med smak av ghetto food och avgaser.

I de här stunderna är ”A Long Hot Summer” bättre än det mest som släppts i år. Men tyvärr håller albumet inte hela vägen. Framförallt inte när musiken inte längre är lika mycket i synk med Aces röst och flyt. Eminem-stampande ”F.A.Y.” är ett tillfälle när det inte funkar lika bra. När Xplicit försöker göra Beatnuts-flöjtfunk (för säkerhets skull med just Beatnuts och Rahzel som gäster) i ”OMYGOD!” funkar det riktigt jäkla uselt. Likaså i Eminem-reprisen ”Travelocity”.

Egentligen spelar det kanske mindre roll. De bra stunderna är så jävla bra att det för det mesta går att bortse från de dåliga. Och är du fortfarande en av dem som fortfarande har en hiphopkalender märkt 1990nånting är ”A Long Hot Summer” ett måste.

Och så det kanske viktigaste: Masta Ace är fortfarande Masta Ace.

Det räcker långt.