När Gustaf Berger sjunger som bäst spricker hans röst och gör musiken mer dramatisk än den i själva verket är. Orden han sjunger känns plötsligt viktiga och när musiken flyter ihop med sången lyckas Heartbeat Orchestra skapa stora uttryck i ett gränsland mellan tidiga Suede och syntpop från tidigt åttiotal. Bandet själva säger Erasure. Jag säger Ultravox och Secret Service.

Jag fastanar i melankolin. Som vanligt. Falsettsången, pianotonerna och de trevande gitarrerna i ”Reflection”. Den ödesmättade stämningen i ”Be In Fear Of”. Allra starkast blir det i långa ”All For Nothing”. En låt jag spelar hela tiden just nu. Stöpt i musikdramaturgins allra finaste form. Modstulen asfaltromantik möter dekadent glam i något som känns som en brudvals. Låten är ett av de mest gnistrande partnerskap mellan analog och elektronisk musik jag kan påminna mig. Och så den där fantastiska sången som får mig att rysa när versen tonas ned efter första refrängen och orden snurrar runt, runt i min skalle. ”I want to give them all love / I want to make the world breathe / I want to give them eyes to see, just what the world could be”.

Varje gång jag lyssnar på den låten vill jag vara bandbokare på Arvikafestivalen eller överbetald talangjägare på något större skivbolag.

Allt är dock inte långsamt och melankoliskt. Det svänger bra om ”Most Beautiful” och ”Step Outside”. Låtar som har snabbare puls, men samma tyngd. Så tro inte att Heartbeat Orchestra är något deppsällskap. De har ett brett register. Kent vill nog egentligen gå åt det här hållet. Men det är ett ganska ointressant recensentresonemang.

Om ett intressant band. Och en bra EP.