Rush. Redan gruppnamnet sitter rätt i munnen. Vi pratar om tre bandmedlemmar som sedan slutet på 60-talet levt för sina instrument utan att för den sakens skull försökt göra karriär av det. Då har man ändå sålt bortåt 40 miljoner plattor. Glöden har ännu inte falnat och med varierande intervall släpper bandet fortfarande skivor.

Geddy Lee (bas, sång), Alex Lifeson (gitarr) och Neil Peart (trummor) från Kanada har den här gången gått tillbaka till rötterna och sina gamla favoriter. I en studio i våras växte spontant jammande till en mer planerad nostalgitripp och ett albumprojekt började ta form. Jag vet inte riktigt vad man kallar formatet men enligt albuminformationen är det en EP jag håller i handen. Ett tvåtredjedelsalbum kanske är en bättre formulering på de åtta låtarna.

Första låt ut är Eddie Cochrans ”Summertime Blues” och den som känner sitt Rush kan inte ta miste på vilka det är som gjort sin version av låten. Här sparas det inte på ljud. Lifesons gitarrer leker med de gamla gitarrtonerna och bildar den där typiska bakgrunden som Rush alltid har haft i sina låtar. Tillsammans med Lees en aning gälla röst och taktfasta, lekfulla trumslag av Peart får vi verkligen den gamla klassikern på kanadensarnas sätt. Det fortsätter i melodityngda ”Heart of Soul” (Yardbirds) och blir mer avskalat i ”For what it's worth” (Buffalo Springfield). ”The Seeker” (The Who) tar upp tempot igen och låten skulle kunna vara Rush själva då den påminner mycket om soundet och rytmerna på egna, självbetitlade albumdebuten 1974. Därefter klaras ”Mr Soul”(Neil Young), ”Seven and Seven is” (Love), ”Shapes of things” (Yardbirds) och ”Crossroads” (Cream) av i samma kärleksfulla tolkningar.

Har man väl satt på den här skivan kan man inte stänga av. Låtvalet är visserligen speciellt, kanske naturligt för den som var med på den tiden, men produktionen är perfekt. Skivan speglar uppenbarligen Rush musikaliska ursprung och deras inspirationskällor. En gnutta musikhistoria kort och gott. Trion har ofta fått kritik för att de låter för bra, för att de är för duktiga på att spela gitarr, bas och trummor tillsammans. Inte minst Neil Peart har ofta ansetts som världens bästa hårdrockstrummis, en inte alldeles tacksam titel. Samma kritiker har till och med kallat bandet pretentiösa i överflöd. Men Rush är duktiga på att spela och har dessutom kompletterat det med lyckat komponerande, både musikaliskt och textmässigt. Det kan aldrig vara dåligt att hålla en bra kvalitet på det man gör. Kritikerna har alltså fel. Det finns betydligt sämre band att växa upp till.

Det är i och för sig bara att erkänna att Feedback är till för de trogna fansen. Ska man lyssna in sig på Rush så ska man ge sig på 80- och 90-talsplattorna. Men å andra sidan är Feedback ett gyllene tillfälle att både återupptäcka 60-talsrock och att lära känna ett unikt sound från ett unikt band.

”Feedback” är bandets tjugoåttonde album. Det har inte framgått om släppet av ”Feedback” tillsammans med den pågående 30th Anniversary Tour sluter cirkeln runt Rush och om det här blir det sista som trion gör. Det vore väldigt tråkigt. Världen behöver genier som inte är mainstream.

Pretentiöst? Inte så det stör.