”Shook Ones, pt. II” är en av de bästa hiphop-låtar som gjorts. Ja, en av de bästa låtar som gjorts oavsett genre.

Det börjar bli lite tjatigt att rapa det här varje gång jag skriver om Mobb Deep, men det går inte att komma ifrån. Vad Havoc och Prodigy än ger ut är det alltid den låten, och albumet ”The Infamous”, som jag kommer att ställa deras verk mot.

Jag gissar att duon känner av samma prestationsångest. ”Flood the Block” är nämligen inget annat än ett blekt försök att kopiera ”Shook Ones, part II” rakt av. ”Flood the Block” är långt ifrån dålig, men när originalet så tydligt skiner igenom blir det aldrig mer än just en blek kopia. Där kan vi prata ”part II”.

Havoc har hanterat merparten av allt produktionsjobb, men självklart har man bjudit in månadens hitsmak-kille Kanye West för att fixa till singeln som ska sälja albumet. ”Throw Your Hands (In the Air)” är titeln att lägga på minnet för alla Kanye-fans. Den som väntar sig en typisk Kanye-låt, anno 2004, kommer dock bli förvånad (eller rent av besviken). Långt från den solsmurfande jeepgungshiphopen målar han upp en skitig betonggränd med skräckfilmskänsla, plockande stråkar och en ylande distfiol. Helt rätt scenografi för Mobb Deep, men långt ifrån försäljningslistornas toppar. En lätt tveksam investering, alltså.

Soulsmurf-fortet hålls den här gången istället av albumets näst mest flitige producent: The Alchemist. ”Win or Lose”, med sin Jean Plum-sampling, har alla möjligheter att bli en riktig megahit för Mobb Deep. Dessutom är stråkarna ruskigt snygga, på ett diskret sätt. Red Spydas ”Real Niggaz” har också siktet inställt på de bredare kanalerna med sin envist charmiga Timbaland-slinga.

I övrigt är ”Amerikaz Nightmare” på alla sätt ett gediget bygge. Twista, Jadakiss och Nate Dogg hoppar in och gör sina grejer. Havoc hoppar några gånger på crunk-tåget, något som blir särskilt tydligt när de importerar Lil Jon från djupa södern för att bröla sönder släpcrunkiga ”Real Gangstaz”. Ett gediget hantverk som väntat från veteraner med tio års hiphop-erfarenhet.

Men det största problemet med ”Amerikaz Nightmare” är just att det inte känns mer än ”gediget”. Det finns inget som överraskar. Än värre är att det inte finns något som svänger ordentligt. Det mesta trampar på sådär lite lagom försiktigt för att inte smutsa ner de nya sneakersarna.

Havoc och Prodigy må vara mycket idag, men knappast ”Amerikaz Nightmare”.