Chic. Förstås.

”Crying at the Discoteque”. ”Sexual Guarantee”. ”Dancefloor Docusoap”. ”I Go Shopping”. Och nu ”This Is the World We Live In”.

På båda Alacazars tidigare album (beroende på hur man räknar) har några spår alltid byggts kring en låt av Nile Rodgers och Bernard Edwards.

”Spacer”. ”My Forbidden Lover”. ”I Want Your Love”. ”What About Me?” Och nu ”Upside Down”.

Tredje gången gillt, verkar det som. Och den här gången är det inte ens ett försök att dölja källan när man plockar Rodgers och Edwards kanske mest sönderspelade låt, som ursprungligen låg på Diana Ross självbetitlade album från 1980. Fast är det ett best of-album så är det, verkar det som.

”Dancefloor Deluxe” är nämligen inget nytt studioalbum, utan just en samling med gruppens hits. Som sig bör med några nyinspelade låtar, för att tvinga fans att pynta upp för samma låtar en gång till. Lite cyniskt sådär. Å andra sidan kan man se ”Dancefloor Deluxe” som just en samling för dem som inte redan köpt albumen.

Då är det här en rackarns trevlig bekantskap.

Visst, ”Shine On” är fortfarande rätt usel. Sedan har jag aldrig riktigt fallit för ”Not a Sinner Nor a Saint” och ”Ritmo del Amor” dansar vingligt på kitschighetens slaka lina. Men resten är discopraliner av allra bästa sort. ”Don't You Want Me” har exempelvis fått sig ett lyft i Almighty-mixen.

Och förutom att de tre nya spåren är händerna-i-luften-glädje så är de också rena påskäggsfesten för alla som upplevde åttiotalet. ”Physical” är Londonbeats ”I've Been Thinking About You” i ny kostym. I ”This Is the World We Live In” vävs refrängen från Genesis ”Land of Confusion” in i ”Upside Down” förvånansvärt sömlöst. Men bäst av de nya låtarna är ändå när världens bästa ”Heartache no. 9″ plockas in, samtidigt som refrängen från Billy Joels ”We Didn't Start the Fire” får en helt ny discoglittrande innebörd i Alcazars värld.

Ja, sedan finns förstås också Pet Shop Boys-skrivna ”Love Life” med, en låt som bara fortsätter att växa ju fler gånger jag hör de där gråtande stråkarna. Sedan vet jag inte om jag bara vant mig, eller om den osläppta singelmixen på ”Dancefloor Deluxe” är flera gånger bättre, men megasvulstiga ”Someday” är en regnbågsexplosion (på flera sätt) helt i klass med, just det, Pet Shop Boys version av ”Somewhere” (ja, det är två olika låtar). Orup, Johan Kinde och Stefan Olsson ska ha en enorm eloge för den låten.

Sedan har vi förstås ”Crying at the Discoteque”. Briljanta ”Crying at the Discoteque” som allt mer framstår som en av de bästa sammanfattningar discon som någonsin spelats in. En sammanfattning av allt som någonsin var bra med discon.

Som om inte de femton hitsen vore nog får man även med en bonus-cd med hitsen (plus några låtar till) i mer eller mindre remixade versioner. Det här borde förstås vara ungefär hur bra som helst, men är inte riktigt så kul som det låter. För det första rivs alla remixarna av i en enda lång party-mix (helt rätt på många vis, men jag är rätt allergisk mot mixskivor). För det andra har några spår klätts i förvånansvärt trista mixar.

Men vafan. Här finns discoglädje så det räcker och blir över.

Måste nog köpa den där discobollen snart.