Stefan Sundström skulle komma med något rockigt och hårt.

Jag hade i varje fall hört det. Men det var fel.

”Hjärtats melodi” är möjligtvis en rockplatta. Men inte hård. Snarare öm, vacker och ärlig.

Sundström är lekfullt svårförståelig. Politiken har blivit mer subtil. Ja, kanske till och med romatisk.

För i barnsliga texter lyser den vuxne mannens dilemman och grubblerier om samhället igenom. För det som var så roligt kanske lika gärna är nattsvart.

Kärleken är svår. Det vet Sundström, men han vet också att du måste fortsätta hålla i den. För din egen skull och för alla de som behöver den.

Den här gången visar Sundström det med styrka, även om belackarna tröttnat på hans radikalism och virriga tankegångar. Den här gången är Sundström parkerad med två gummistövlar i den svenska myllan. Och det glädjer mig.

Grunden för låtarna är som vanligt Stefan Sundström och hans gitarr. Men utan tevekan har Anders Burman gjort en av sina bästa produktioner. Martin Hederos klaviatur och stråkarrangemang är superba. Men det är en lång rad artister som dyker upp på ”Hjärtats melodi”, alla med målet att få Sundström att låta bra.

Det lyckas. ”Hjärtats melodi” är en skiva som inte är lättillgänglig i text, men som utan tvekan berör i sin musikaliska glädje och värme.

Själv blir jag alldeles extra varm av ”Om jag kommer opp till Jesus”. En psalmliknande frälsislåt om vad som är rätt och orätt.

Vad det gäller ”Hjärtats melodi” så vet jag att den är rätt.

Utan tvekan.