Jag känner mig lurad. Allt är Bitstreams fel.

”One Third Standard Lux”, som samlat Bitstream-inspelningar från 1997 fram till 2002, var ju faktiskt en bra skiva. Jag höll på att skriva en helt annan recension när jag fick den i min hand. En med ett betydligt bättre slutomdöme. För då var ”One Third Standard Lux”, som sagt, en bra skiva.

Electrosmatter, svävande elektronikmattor, studsande ploingk-trummor och ett gäng skeva ljud.

Sedan började jag lyssna på ”One Third Standard Lux” mer ingående och, ja, det var inte längre lika kul. Skurkarna i sammanhanget heter ”Radiotherapy” och ”Retreat Pod”, skivans två första spår.

Inte för att de är dåliga. Tvärtom. De är riktigt bra.

”Radiotherapy” blåkopierar inledningen till Chemical Brothers ”Star Guitar” (ja, och rätt många andra ljud också) och dansar sedan iväg till det tidiga nittiotalets ambienta technoscen med en kombination av valiumljud och irritationsljud. På ett bra sätt. ”Retreat Pod” är byggd ovanpå ett slött funkbeat (med smatt-virvlar) och ett drömskt melodilandskap får måla upp valfria mentala bilder. På ett bra sätt.

Sedan är det slut på bra sätt.

Electrosmatter, svävande elektronikmattor, studsande ploingk-trummor och ett gäng skeva ljud. Fast på ett dåligt sätt.

Det största felet med ”One Third Standard Lux” är att det varken blir hackat eller malet. Det blir inte varm och melodisk electronica (även om avslutande ”Green Beam” kommer nära med sina Kraftwerk-trummor), men inte heller hysteriskt piskande dansorgier. Trots att maskinerna jobbar för högtryck stiger aldrig pulsen mer än något hjärtslag. Inte ens den sju minuter långa scratch-festen ”Bionic Hand of Daddy Longlegs pt. 1″ (plus i kanten för den titeln) lyfter. Det är som den känsla jag får när jag lyssnar på mycket av det exempelvis Theo Parrish eller Jeff Mills gjort. På många sätt perfekta kopior av Derrick Mays fantastiska musik, men någonstans på vägen har själva kärnan glömts bort. Känslan. Själen.

Och maskiner utan själ är ju, som bekant, sällan särskilt roliga.