En rockopera. Symfoniorkester. Dubbel-CD.

Brainpool?

För 10 år sedan? Näe.

Idag? Jupp.

Jag tycker det är kul när band man gillat länge bara fortsätter. Brainpool trodde jag skulle tyna bort när Janne Kask lämnade bandet. Jo, han var väl bara sångaren. Men ändå. Och så bara bestämmer de sig för att fortsätta.

Släktskapet från ”You are here” (1999) och nya ”Junk-a rock opera” är klart. Från enkel och rak gosskörspop rakt in i de lite svårare djunglerna av David Bowie.

Och 28 spår senare står jag där. Faktiskt ganska tagen. Rockopera är ett svårt gebit, men med Chrsitoffer Lundquist, David Birde och Jens Jansson vid ratten blir det både roligt och stundtals gripande.

Det här en rockopera runt det klassiska triangeldramat kopplat till det postmoderna livets maniska konsumtion och växande sopberg. Märkligt och långsökt. Men inte alls tokigt. Kopplingarna finns ju där.

Musiken växlar mellan romantikens klassiska luftighet, svensk folkmusik, Queen-rock, Beatles och David Bowie. Inte alltför sällan blandas 60-, 70- och 80-tal på ett sanslöst skönt sätt i låtarna. Eller ska jag säga styckena.

Bästa spåret är utan tvekan är ”Who's that man”. En till en början instrumental sak som blandar Jan Johansson med Mannen från UNCLE. Smått fantastisk, som om den vore en singel skulle få mig att snabbt sätta höga höga betyg.

Dock blir den här sjukliga fokuseringen på ”junk” nästan manisk. Som om hela projektet var sponsrat av Förpackningsinsamlingen för att få 30-åringar att källsortera. För nog är ”Junk-a rock opera” ett verk för 30-åringar. Hela omslaget andas det och när jag lyssnar inser jag att ingen tonåring kommer lyssna på det här (om inte Brainpool får pengar av Statens kulturråd för att åka runt i skolor). Intresset finns hos den som föddes precis när 70-talet blommade, blev stor under 80-talet och begick sin musikaliska debut på 90-talet.

Men trots skräpfokuseringen är det här två kul skivor, om än inte något mästerverk. Så kanske är det därför operan inte riktigt når till de betygshöjder den skulle kunna göra. Den känns mer som ett kul experiment än en allvarligt menad rockopera som griper tag runt hjärtat som ”Don Giovanni” skulle ha gjort.