Det krävs inget geni för att förstå att den långsammaste och mest nedstämda dödsmetallen inte handlar om att dricka färgglada drinkar och dansa i solnedgången. Eller att eurodiscodängan inte beskriver sångerskans dödsångest. Den här skivan är svårare att förstå.

Musiken är helt okej. Stabilt tillbakalutat gung med akustisk gitarr och avslappnat komp. Inte helt olikt den pop Bo Kaspers Orkester står för, nu när jazzen får allt mindre utrymme i deras låtar. Eller det som dussintals andra unga män med gitarr håller på med. Bitvis bjuder Daniel Cirera på ett riktigt bra sväng. Låtar som ”Roadtrippin´” och ”24″ rekommenderas absolut.

Låt oss kalla det tillbakalutat gubbsväng. Faktum är att den här skivan kunde varit ett fullgott alternativ till bilturen med nedvevade rutor eller sommarens skönaste drinkblandarkvällar. Om det inte vore för texterna.

Som många kommer beskriva som nakna och skruvade, utlämnande bra. Men som i själva verket inte är något annat än navelskådande, naiva och ofta rent fåniga.

De smakar surt omogna. Bittra. Egocentriska och hämndlystna. Daniel Cirera har rest världen runt och hunnit med mer än många andra jämnåriga. Han har till och med hunnit med att bli en grinig gubbe. Som sitter och gnäller.

Men bryr vi oss?

Relationer tar slut. Bryt ihop och gå vidare. Eller stanna kvar i det förflutna och bli bitter. Daniel Cirera verkar välja det senare. Och blir ett trist surkart. Som hatar sitt/sina ex intensivt när han tänker på hur sköna hon/de var att knulla, men älskar att älta, skriva och sjunga om det. För många gånger för att det ska kännas intressant.

Skivbolaget talar om ”en milkshake på Norah Jones och Eminem”. Genom mitt filter blir det ett möte mellan Bo Kaspers och en förbannad, dumpad elvaåring. Som just lärt sig vad kuk, fitta och knulla betyder.

I alla fall i teorin.

Förhoppningsvis blir han gladare snart. Och skriver texter som närmar sig musiken. Då kan det bli kul att lyssna på Daniel Cirera, vilket det inte är nu. Eftersom bitterhet är riktigt trist.

I praktiken.