Detta är Balladen om Paradoxernas Band.

Migala kommer från Madrid och ser ut att ha klivit rakt ut från en av de där spanska såpoperorna där alla killar gråter och ser ut som garderobshomosexuella Ricky Martins, men deras musik har aldrig andats en gnutta medelhavsluft.

Migala är ett band vars avighet bara överträffas av deras pretentioner (jag citerar ur den medföljande biografin: ”the record has ten songs that seem to hover in an eternal renewal of energy: each and every second of Migala's new album reflects all the colours of the rainbow”), men redan en minut in på inledande ”El Imperio del Mal” samplar man Darth Vader.

Migalas musik är avig, matematisk, monoton – och i en ständig jakt på den perfekta melodin.

Därför kan man sitta sig genom en inledning bestående av samplat havsbrus och twanggitarrer som imiterar fiskmåsar i fjärran (”El Gran Miércoles”), för man vet ju att det väntar något större på andra sidan femminutersstrecket – i det här fallet en domedagsmarsch ackompanjerad av den kanske mest hypnotiskt vackra, mest eteriska slinga de någonsin skrivit.

För att citera Megan Reik: det finns få känslor som är så betryggande, varma och beskyddande som självömkan. Och det är få artister som rullar in dig som en kåldolme av stanna-i-sängen-trygghet lika effektivt som Migala.

Det handlar egentligen om den där uråldriga frågan om popmusikens förhållande till din mentala hälsa:

Lyssnar du på Migala för att du är olycklig eller är du olycklig för att du lyssnar på Migala?

Svaret är givetvis: både och.

Om det är något den melankoliska populärmusiken effektiviserat så är det ju att jobba med självuppfyllande profetior.

Men om man ska destillera ned vad alla dessa paradoxer innebär så finns det underskön poesi att tillgripa i min kollega Fredrik Welanders ord här på dagensskiva.com då han recenserade bandets föregående platta, ”Restos de un Incendio”:

”Som en livboj. Av cement”.

Migala är fortfarande ett rätt okänt band i indiekretsar, men deras stamtavla kryllar av kritvita pojkars mest intensiva kärleksaffärer:

Slint, Ennio Morricone, Godspeed You! Black Emperor (eller var fan de nu placerar utropstecknet nuförtiden), Tindersticks, Calexico, Mogwai, The Bad Seeds och – kanske mer än något annat – Lambchop.

För när Abel Hernández väl blottar stämbanden i lite low key-dramatik över ett skirt munspel, så är det som att höra Kurt Wagner, som att höra Leonard Cohen, som att höra – jo, det här är sant och jag menar det på ett bra sätt – Chris Rea.

Det är nog lätt att därför decimera Migala till den perfekta trofén för indiesnobbar, men samtidigt som de jäser över av svulstighet så är de större än att låta sig låsas av några ramar. Att ett band kan kalla en låt ”WWW (Searching for the Wicked Witch of the West)” är det bästa beviset på det sedan Mogwai döpte en skiva till ”Rock Action”.

Migala är det svala mörker du längtat efter hela trettiogradiga augusti.

Som en livboj. Av cement.

Bara på dagensskiva.com, barn, bara på dagensskiva.com.