25-årig singer/songwriter från Stockholm.

Med en mörk prägel, som jämförs med Leonard Cohen och PJ Harvey, och en fantastisk röst lyckas den här avskalade melankolin på något sätt kännas hela vägen in i benmärgen. Anna Ternheim verkar ha ett väldigt avslappnat och naturligt förhållande till musiken. Det låter aldrig ansträngt eller krystat. Fingerspelet på den akustiska gitarren känns okomplicerat, och framför allt väldigt begåvat.

Det är en vacker enkelhet som väver ihop låtarna. De första tre spåren på den här akustiska ep:n är riktigt bra. På avslutande ”A Friend At Last” känner jag tyvärr att råheten i hennes röst, som annars är väldigt rogivande, slår över lite för mycket och förskräcker mer än förstummar.

Jag funderar kring tanken på henne som en kvinnlig motsvarighet till José González, men det känns inte riktigt rätt. För där jag känner att González kan bli allt för långrandig, och inte riktigt orkar en hel skiva igenom, fylls texterna och melodierna på Anna Ternheims ep bara med mer och mer känsla för varje lyssning.

Jag hoppas verkligen att fullängdaren kommer att gör det samma.