Vrid tillbaka klockan.

USA. Tidigt nittiotal.

På radion spelas The Pharcyde, A Tribe Called Quest, Pete Rock & C.L. Smooth, Hieroglyphics, Del tha Funkee Homosapien, Positive K, Gang Starr, Digable Planets, Masta Ace, Main Source, Black Moon, Stetsasonic, Black Sheep, Tha Alkaholiks, Diamond D, Brand Nubian, O.C., Skee-Lo, Domino och Souls of Mischief.

Gillar du det du hör? I så fall ligger ”Slow Your Roll” överst i din inköpslista.

Jaysonic, DJ Mekalek och Comel har nämligen använt sin tidsmaskin till att åka tillbaka drygt ett decennium i tiden och sedan plockat med sig det bästa av den tidens hiphop. Den jazziga hiphop som Stetsasonic och Gang Starr la grunden för i slutet av åttiotalet.

Revealing the essence of a jazz thing.

”Slow Your Roll” tickar igång till tonerna av något som skulle kunna vara Miles Davis mästerliga ”The Doo-Wop Song” innan ett varmt elpiano och en skramlande hi-hat förvandlar ”Time's Fly” till en baksida till valfri Phacyde-singel. Dr Dre och Ed Lover fyller tv-rutan och konstaterar att det här är den dopaste skiten just nu. ”A Million and One Things to Do” är ”So What Cha Sayin'” i nyinköpt stass och i ”Let's Not Be Real” mullrar ståbasen djupare än Barry White. Det är ”Poison”, tophats-afro och hammer time i alldeles för stora byxor på gråkorning film med pastellfärger i alla huvudroller.

”Passin' Me By” heter nu ”Reststop Sweetstop” och kärlek på avstånd låter fortfarande bättre än allt annat samtidigt som hon har den där viben. Att lära sig stavning har aldrig varit roligare än när Special K återuppstår och hostar showen. Åttiotalet baktaktsekar på plastiga synttrummor när det mesta snurrar för Edo. G i ”Mind in a Spin”. Könens syn på kärlek krockar i tabloidavdelningarnas desperatavdelningar (”Ladies, what you lookin' for? / I'm lookin' for Mr. Right! / Fellas, what you lookin' for? A chick to get with tonight!”) och Positive K nickar gillande åt humorn i ”Personal Ads”.

”Night Lights” skakar om i baslådorna samtidigt som den varmaste saxen sedan Pete Rock och C.L. Smooth satt och mindes tillbaka målar allt i blått. I ”@$$hole” ylar en Cypress Hill-orgel över ”Push It”-väsande medan ännu en i raden av genomfunkiga ståbasar styr in Edans gästande på ”Hard to Earn”. Whoomp, there it is.

Ja. Och så förstås mexsväng, scratchfest, Slick Rick, Neneh Cherry och baskaggar som sparkar hela vägen från Los Angeles till New York och tillbaks igen. Gotta give it up, yo. Samtidigt som ”Real Love” ekar ut genom de passerande pimpmobilerna är värmen i ”A Cold Day in Hell” isande kylig. ”One Day It'll All Make Sense”. Livet för de osynliga människorna.

Who needs a mic?

Tja, Jaysonic och Comel. I spannet mellan nonsens och hjärtskärande historier om utanförskap i storstädernas bakgatskåkstäder. Mellan ordlekar och grusiga betraktelser. Träffande rim, tajt rap, tungt gungande beat, jazzigt stök, upphackat scratchande. A million and one things to do och just nu är inget viktigare än att lyssna på Time Machine. Yo VIP! Let's kick it!

Och så har helt plötsligt en timme försvunnit någonstans. Det är över. Nästan. När jag tror att det inte kan bli bättre levererar trion en betraktelse över sönderfallen kärlek. Trummorna sparkar sönder högtalarmembranen, basen filtreras ner till avgrundsdjup långt under markytan och stråkar försöker lindra den bittra eftersmaken samtidigt som en oboe gråter långt bort. Makalek scratchar som hans liv hänger på det. Med en samplad soulrefräng som Kanye skulle offra halva sitt kungarike för vandrar Jay och Comel bort från kärleken med orden ”ooh baby, I'm sorry / but you know I gotta leave from here”.

De sjunger inte till dig och mig, men varje gång ”Slow Your Roll” snurrar sig allt närmare slutet känns det som att orden egentligen handlar om just oss. Att Time Machine är ledsna att de måste sluta precis när det är som allra bäst. För det är det verkligen: som allra bäst.

”All my people in the front, blaze your green
Cuz you are now rockin' with the Time Machine”

Tidsmaskinen tickar tillbaka till nuet. 2004 igen.

Jag vrider upp klockan ett varv till.