En av musikhistoriens viktigaste figurer är en riktig doldis. En doldis som går under det föga fantasieggande namnet Roland.

Även om de flesta inte känner till Roland, än mindre vad Roland har gjort, är chansen ganska god att de flesta faktiskt har hört Roland någon gång. Utan att veta om det. Roland har gästat på skivor med högvis av stora artister, särskilt inom dansmusiken. Roland har inspirerat flera generationer musiker, gett upphov till genrer och fått artister att hylla Roland i sina artistnamn och i låttitlar. Roland har kallat sig saker som 303, 606, 626, 707, 808 och 909.

Roland är en musikmaskin. Eller rättare sagt namnet på världens mest välkända och hyllade serie musikmaskiner. Ja, så välkänd och hyllad man nu kan bli som en låda primitiv elektronik.

Ironiskt nog har merparten av Rolands musikmaskiner som de producerade under det tidiga åttiotalet gått till musikhistorien för att de var rätt usla. De riktiga musikerna, vana vid proffsiga grejer, köpte snabbt den nya tekniken men hinkade lika snabbt ut den genom rutan därför att den gav alldeles för lite och för dåligt resultatet med alldeles för mycket arbetsinsats. Istället blev det fattiga discokillar med kraftig Kraftwerk-abstinens som plockade upp allt de kunde hitta som gjorde ljud och som var billigt (vilket Rolands produkter blev efter att högvis av dem dök upp på begagnatmarknaden). Det är tack vare Roland vi har musik som techno och house. Det är tack vare Roland dagens musikscen ser ut som den gör.

B. Fleischmann och Herbert Weixelbaum, båda boende i Wien, är två fantaster av ett av Rolands mer okända alias: 505:an. Eller ”groovebox” som den kärleksfullt kallas. Det är kring den som de två enats för att spela in ”Late”. Den ene har börjat på ett stycke som den andre sedan fått väva in sig själv i. Resultatet blev sju spår och 42 minuters musik.

Som inte alls lät som jag hade trott. Eller hoppats.

”Inte alls” kanske är lite väl starkt, men efter B. Fleischmanns fullständigt förkrossande vackra fjolårsalbum ”Welcome Tourist” hade jag höga förväntningar på en repris. Och visst finns potentialen där. Även på ”Late” finns bitvis andlöst vackra skapelser som svävar omkring i en digital bomullsrymd. Som i den långsamt skrapande ”Facing It” som skulle kunna vara det kantiga extraspåret till ”Welcome Tourist” som plockades bort i sista stund. Eller ”Toru okada” som smyger fram, nästan omärkt, allra längst in i högtalarna för att sedan växa sig allt starkare till dess att en groovig matta vräkt sig över hela melodin.

Men det finns ett litet problem med projektet Duo 505. Duo 505 är B. Fleischmann och Herbert Weixelbaum på rockhumör. Typ.

Jag vet inte om en B. Fleischmann på rockhumör är riktigt vad jag önskat mig.

Till viss del är det naturligtvis 505:ans ljudbegränsningar som spelar in. Att göra musik på en Roland 505 är ju lite som att göra musik på en väldigt stor Gameboy. Men det stora problemet är just det att det vräks på alldeles för mycket. En ylande groovebox tillåts alldeles för ofta fullständigt dränka alla försök till nyanser och spindelvävstunna melodier. Då blir det snudd på lika olidligt som alla de massivt monotona elgitarrsväggar som får husera alldeles för otämjda alldeles för länge i det som jag tror jag lärt mig kallas ”postrock”.

När jag tänker efter är det nog faktiskt precis så ”Late” låter.

Som malande postrock på en Roland 505.