dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Steve Earle: The Revolution Starts... Now
The Revolution Starts... Now (CD) Steve Earle
2004
Artemis Records
7/10

Gräv där du står

Lyssna

Sök efter skivan

”The Constitution of The United States of America is a revolutionary document in every sense of the word. It was designed to evolve, to live, and to breathe like the people that it governs.” Steve Earle, 2004.

Just nu kokar den amerikanska grytan över av skådespelare och artister som alla talar om det viktigaste presidentvalet i USA. Någonsin. De flesta sluter dessutom upp bakom demokraternas kamp för ett annat USA. Överallt får valet uppmärksamhet. Ibland befogat. Ibland obefogat.

För det känns märkligt att de flesta medborgare i EU vet mer om valet i USA än vad de visste om valet till Europaparlamentet. Samtidigt avslöjar det kanske var makten ligger.

Steve Earle är tillbaka. För mitt i denna hysteri av filmer, skivor, pjäser och TV-program måste han ta till orda. 49 år gammal har han blivit mer amerikansk än någonsin. Och för den skull också mer dagspolitiskt uppdaterad. Inte för att han tycker att just valet är viktigast, utan för att demokratin sakta dör i de frias land (hur mycket de än röstar).

För med en innerlig och kofösaraktig frenesi angriper han hela det republikanska partiet och det system det bygger (men det är ett angrepp på alla de som inte säger stopp). Earle vill värna det som en gång fanns eller i duster finns. Det USA som byggde på en revolutionär konstitution. Inte den konstitution som bevarar klyftor, eller bygger murar.

Men inför skivan växte murarna och klyftorna. När USA blev världens första moderna demokrati 1787 var inte det syftet. I Earles ögon är USA inte längre USA. Samma känsla och tanke som Billy Bragg fast då för England på ”England, Half English”.

Men Earle går den amerikanska vägen över Guthrie och Cash. Och ”The Revolution Starts… Now” är någon slags naturlig fortsättning på ”Jerusalem” och ”Just An American Boy”. En mission för ett bättre land. En skiva med djupa rötter.

I titelspåret sätts nivån för skivan. Gungande riff från en dallrande och överfull stadion. Som Springsteen eller som Young. Det är bra, och ännu bättre blir det i den Cash/Fogerty-doftande ”Home to Houston”.

Och texterna handlar om kriget, demokratin och kärleken. ”Rich Man's War” är en lugn Earle-historia som beskriver det många nu upplever igen. Förra gången Vietnam. Nu Irak.

Precis som De lyckliga kompisarna gjorde en ironisk kärlekslåt till ”Finansministern”, så hädar Earle Dr. Condoleezza Rice i låten ”Condi, Condi”. Inte snällt. Och gång på gång spottar Earle fram sina anklagelser.

Men också musikaliskt rör sig Earle framåt i exempelvis ”The Gringo's tale” där banjon möter en blugrass-inspirerad stråksektion som helst skulle spela barock. Snyggt.

Vackrast blir det i duetten ”Comin' Around” där Emmylou Harris än en gång visar sin styrka. Men ”I Thought You Should Know” ligger inte långt efter (och faktum är att jag hoppas Moneybrother tar chansen och gör en cover på just den låten).

Visst gör Steve Earle en bra platta ihop med Eric ”Roscoe” Ambel, Kelley Looney, Will Rigby och Patrick Earle. Men det är inte en klassiker. Inte ens det bästa han gjort. Skivan känns ibland halvfärdig i sitt intryck av att ha satts samman i någon vilja att snabbt nå ut (i dessa skymningstider). Bara det att ha ungefär samma låt som inledning och avslutning känns lite väl stressigt.

Men precis som Earle själv säger kommer varken hans skiva eller valet i höst betyda någon större kursändring. Det krävs en ändring i vardagen för att det ska ske.

Det räcker inte med ord och traktat mellan länder. Det som gör skillnad är din attityd. Hur du beter dig mot din nästa.

Där har han väl en poäng även om Earle känns alltför cynisk för att ens närma sig en positiv idealists tro på kärleksbudet.

Men visst är det skönt att det som känns mest amerikanskt just nu kommer klassas som opatriotiskt. För i just det perspektivet har Earle bevisat sin tes. Något är ruttet i den konstitution som USA tycks leva efter idag.

Tillbaks till källorna. Tillbaks till demokratin.

Peter Dahlgren

Publicerad: 2004-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2004-08-13 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #2761

16 kommentarer

se där

trötter Oregistrerad 2004-08-13 00:04
 

All skit på Bush & Co. är bra skit.

Mr. Heinz Oregistrerad 2004-08-13 00:16
 

hoppas kerry tar honom med lite marginal, sen är det för det riktiga jobbet, att byta ut honom mot nader.

Medlem 2004-08-13 00:18
 

gubbrock än en gång

tråkigt Oregistrerad 2004-08-13 00:21
 

ja, man kan sälja skivor på många sätt. Politisk populism är väl en av dem.

jel Oregistrerad 2004-08-13 02:14
 

Mötörsågen gillar Steve Earle. Får väl avvakta och lyssna in sig på detta men om det inte är bättre än den förra plattan, "jerusalem" skippar jag nog detta. Som sagt – politiskt populism stinker.

Mötörsågen Oregistrerad 2004-08-13 08:03
 

Man kan inte häda någon, att häda gör man mot gud. Steve Earle kan håna eller smäda Condolleza Rice, men inte häda henne. Om inte Fredrik anser att Condolleza Rice är helig, det är betydelsen av häda. Smäda eller förhåna något heligt. Just det!

Medlem 2004-08-13 09:09
 

Vilken recension! Så ska det se ut! Har inte köpt skivan ännu men kommer definitivt att göra det. Jag avgudar honom, ett kreativt, inspirerande och levande bevis på hur människor kan utvecklas och växa under hela sitt liv. Fan för stagnation, bara döda fiskar flyter med strömmen!

Medlem 2004-08-13 09:29
 

1776 blev USA världens första demokrati, inte 1787.

Vet bäst Oregistrerad 2004-08-13 10:39
 

det här är bra!

lyssna:

http://www.cmt.com/artists/az/earle_steve/767505/album.jhtml

Medlem 2004-08-13 12:17
 

Steve Earle är kungen!!!

Säg vad fan ni vill.

Han är så jävla grym!!!

Medlem 2004-08-13 12:36
 

Gubbrock? Ja det är ju dom som gör nåt bra.

USA världens första demokrati? H Ha ha sicket skämt, vi kan ju fråga urinvånarna

Medlem 2004-08-13 13:25
 

Är det politisk populism bara för att man ger uttryck för sina åsikter i politiskt känsliga tider?

Medlem 2004-08-13 18:38
 

Ha, skämt!

Headspace Oregistrerad 2004-08-14 00:01
 

Har lyssnat igenom skivan ett par gånger nu, och tycker att den är svagare än det mesta han gjort. Det saknas melodier a la "The Other kind" eller "Christmas In Washington", men ilskan och engagemanget är det inget fel på, vilket lyfter skivan. Stadig-rocken i "F the CC" är nog trots sin stelhet höjdpunkten.

Steve Örl Oregistrerad 2004-08-19 21:15
 

Först: Bra snackat av svanerik och HiFiMats. Håller med om allt.

Steve Earle är sannerligen världens främste singt singer/songwriter, om nu någon skulle få för sig att tvivla. Jag bugar mig djupt inför denne levande legend. Har följt honom sedan 1990 och det blir bara bättre och bättre…och bättre.

Förutom hans självklara musikaliska +, så torde Earle’s budskap vara öronbalsam för var och en som önskar en bättre värld; kristen, muslim, profan, kommunist, liberal, konservativ etc etc. Kring SE’s budskap kan alla sanna idealister kunna samlas.

Snart USA-val. Jag är något så ovantligt som en stolt reaktionär i Sverige – men Obama-supporter i Amerikat. Så kan det vara… Allt är sannerligen inte relativt. Om än dock rätt mycket.

Bona Aeterna Oregistrerad 2008-10-18 01:49
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig