Innan konserten är jag lite orolig över den korta speltiden. Enligt programmet har festivalens samtliga artister nämligen en och en halv timme på sig. Jag minns hur snopet det kändes när p-funkcirkusen precis blivit varma i kläderna och fick avbryta sin spelning efter ungefär den tiden på Skeppsholmen härom året.

Det ska visa sig att min oro är milt sagt obefogad.

Kvällens huvudsakliga konferencier D-Rek leder ungefär den första halvtimmen av konserten när bland annat en bländande version av ”Funkentelechy”. Sin vana trogen gör huvudpersonen själv med andra ord sin entré först när publiken blivit varm i kläderna.

När han väl klivit in på scenen väntar en regelrätt berg-och-dal-bana till konsert. Fantastiska versioner av självklara p-funkklassiker som ”Bop Gun” och ”Flashlight” blandas med snudd på outhärdliga stunder som solonummer från viloinissan Lili Haydn (det namnet måste väl vara taget?). De flesta av de flertalig solonumren från körkvinnorna är också minst sagt platta bredvid pfunkgodiset (låten ”Bounce to This” är undantaget).

När GC:s 26 år gamla barnbarn Sativa kommer in för att göra två låtar från fjolårsalbumet ”Jersey Girl” funkar det ganska bra. ”Something Stank” är en hyggligt funkig hiphophistoria som handlar om hur sugen hon är på att få puffa lite Mary Jane. Snuskiga ”Hard as Steel” med textrader som ”hard as steel and still getting harder” och ”let me see what you got / if it's something hard / a few inches to a yard” får George spela lite klädsamt rodnande och be henne lämna scenen innan han glatt kör vidare på samma låt.

När George Clinton efter att ha mässat introt till ”Maggot Brain” och lämnar scenen en stund gör Lili Haydn skäl för sin plats i turnésällskapet och fyller ut den episkt atmosfäriska låten med sin stråke.

Men när ddet funkats och stökats på scenen i dryga tre timmar och det är minst en halvtimme sedan Clintons röst tog slut har min kropp fått nog. Mina vader har börjat krampa och när Haydn kommer ut för ännu ett solonummer ger jag upp. Då spelar det ingen roll att D-Rek för minst tionde gången väser ett ”stay tuned for starchild”. Jag har fått nog av de djupa dalarna och kommer inte att kunna njuta av nästa toppbestigning. Jo, jag går faktiskt hem. Då har de redan spelat över i en och en halv timme.

Inte ens att tonerna till ”Aromic Dog” hörs från tältet i samma stund som jag närmar mig utgången får mig att vända om. Min kropp är sönderfunkad.