dagensskiva.com

48 timmar

Text

Lördag: En transportsträcka (+ sammanfattning)

På lördag satte festivaltröttheten in. Trots ett löjligt bra morgonväder blev det varken Olle Ljungström eller Damn!. Det blev jobbande istället. Hörde Damn! på håll, dock, och ångrade för en stund att jag inte masade mig dit. Hoppas på fler chanser.

Istället blev det Lustans Lakejer som blev det första stoppet. Ja, eller Johan Kinde då.

Över frukost satt jag och några andra och förvånades ännu en gång över Gyllene Tiders makalösa framgångar. Vi förvånades över hur många som vill gå och se en grupp i princip damma av ett nostalgiset, värdigt valfritt after-ski-band.

När jag stod fånleende under min första livekonsert med Lustans Lakejer förstod jag dem faktiskt lite bättre.

För det är ju trots allt precis vad 2004-års-upplaga av Lustans är: en retrotripp. Nostalgi genom alla porer. Någon ny låt accepteras av publiken för att vi ska få det vi vill ha. De där låtarna vi växte upp med och älskade för mer än 20 år sedan.

Med det i bakhuvudet gör Kinde och de andra en fläckfri spelning. Vi får höra hitsen, utan krusiduller. ”Diamanter” får förstås publiken att vakna mest. Johan Kinde är fortfarande snyggare än de flesta och har kvar sin röst. Att han sedan har med sig fyra studiomusiker är en mindre detalj.

Om konserten är helt rätt är inramningen desto sämre. Det är mindre än halvfullt framför Vintergatan och solen gassar ner. Det är inte här Lustans Lakejer ska spela 2004. De skulle inte spela här ens 1982. En nattspelning i en betydligt mer intim miljö hade gjort underverk för helheten.

Någon som tyckte att mitt schema flutit på lite för bra fick för sig att byta plats på Gaffaman och akten efter. Tack för den Lustans-krocken. Fick ett sms från Gaffaman-konserten: ”Galet”. Hoppas jag får en ny chans.

”Galet” är också ett passande namn för att beskriva svenska electrostompkvartetten Assids spelning. Tre män och en kvinna med hårdslående syntelectro och sjungande och skrikande till den förinspelade musiken. Mimmasker och strumpbyxor täcker medlemmarnas ansikten. Sedan är det ju alltid kul med pompoms på scen.

Det är kul. I två låtar. Sedan gör sig bristen på variation påmind och jag går.

Sara Noxx var ett okänt namn för mig innan jag åkte till Arvika. Lockades av beskrivningen. När Sara kommer in med sitt band, bestående av en kille med bärbar dator, och börjar pratsjunga en varmkall elektronisk sak känns det som att det kommer bli något jag gillar. Det blir det också, bitvis. Däremot visar det sig att större delen av Saras repertoar består av tungt stampande syntlåtar, som för mina tankar till band som Covenant, snarare än Miss Kittin (jag hade fått för mig att Sara skulle göra Miss Kittin-electro, av någon anledning).

Assid, Fixmer/McCarthy och Sara Noxx. Det måste vara någon slags tysk effektivitetsgen som gör att så många electroartister i den hårdare skolan bara programmerar ett enda baskaggeljud.

Att Saras engelska är lätt knackig blir faktiskt riktigt kul när låten jag misstänker har refrängen ”You violate my dream” låter som ”You violate my dream”. Lite gulligt, så där.

Mellan pauserna under Sara Noxx-konserten skakar Andromeda i grunden av ljuden från Meshuggahs konsert. Jag är glad att jag inte är där. En promenad förbi My Dying Brides konsert senare under kvällen ger samma känsla.

Jag är glad att jag valde den ljusa sidan för ganska precis 20 år sedan.

Det blir också ett snabbesök hos The Soundtrack of Our Lives, men det blir inte särskilt långvarigt.

Det är liksom ingen idé att hymla om det. Lördagen är egentligen bara en enda lång transportsträcka fram till dagens stora spelning. Eller för att använda Johan Kindes ord: ”Ha en trevlig festival. Jag ska se ett tyskt band på den här scenen senare idag”.

Kraftwerk. Arvika 2004 sammanfattat i ett enda ord. Det ursprungliga laptop-bandet.

Jag ville verkligen se Kraftwerk redan innan jag åkte till Arvika, men under tiden där blir jag mer och mer sugen. När jag tränger mig fram rätt långt fram en tjugo minuter innan konserten börjar (vilket gör att jag måste lyssna på säkert en kvart My Dying Bride från tältet bredvid. Huh…) kan jag knappt stå still.

Länge sedan jag kände så inför en konsert.

När ”Meine Damen und Herren” hörs från scenen kort innan ridån faller och avslöjar gruppens fyra medlemmar stående (ja, alltså Ralf, Florian och de andra två) vid varsin datorkonsoll hörs applåderna säkert till Karlstad. Identiskt klädda. Utom Florian som har på sig en intressant skojhatt.

Florian har ju alltid varit gruppens spelevink.

Det som faktiskt är den mest positiva överraskningen med spelningen är hur väl de nya låtarna smälter in bland klassikerna. ”Vitaminic” är dock det tydligaste undantaget. Trots en snygg videoprojektion som stöd blir den mest seg.

Men den är egentligen det enda undantaget. Till bilderna av snuskigt snygga åttabitarsprojektioner, inte sällan baserade på en enda färg per låt, smattrar de ut. Klassikerna. Med pratsång av Ralf. I en intervju med Karl Bartos i en BBC-dokumentär pratade han om hur Kraftwerk lånat mycket från den amerikanska funken till sina rytmbyggen. Det blir särskilt tydligt när Vintergatans ljudsystem möblerar om bland organen.

Den som hörde ”Tour de France” eller ”Numbers” får svårt att inte hålla med. Då hade man nog också, som jag, väldigt svårt att stå still.

Under ”Numbers” inser jag dessutom att den kanske var världens första acid house-låt. Bara en sån sak.

När ridån öppnas igen för extranummer möts vi av fyra robotar bakom som gör sin alldeles egna detaljkoreograferade dans till, förstås, ”We Are the Robots”. När kvartetten sedan kommer in igen på riktigt (till ljudet av publikramsan ”Noch einmal!”), nu klädda i neongrönlysande ”Tron”/”Automan”-dräkter är det det coolaste jag någonsin sett. Det känns så då.

När Kraftwerk avslutar med en soloimproviserad, lång version av den eviga MTV-låten ”Musique Non Stop” innan de lämnar oss känns det som att jag verkligen gjorde rätt som valde Arvika och Kraftwerk före jazzfestival-konserten med Stevie Wonder. Kraftwerk var något av det största jag sett. På många sätt.

Det är liksom aldrig fel med band som gör en cover på ”Planet Rock”.

När klockan närmar sig två och Kraftwerk har tystnat funderar jag först på att strunta i Vive la fête och deras punksyntfunkeskapader. Det känns som att det skulle sabba den perfekta avrundningen på årets festival.

Jag är glad att jag inte gjorde det.

För Vive la fête visar sig bli en av festivalens bästa spelningar och faktiskt precis det jag behöver just där och då: en sjuhelsikes jäkla partyurladdning för att kräma det sista ur festivalbatterierna.

Med blonda bombnedslaget Els Pynoo, klädd i en kortkort discokula, och Danny Mommens, hennes utseendemässiga motsats blir det dansdansdans. Blappablappa-bas, ”Fade to Grey”-syntar, gitarrmangel, skira klockspel, fransk sång, ploingkande maskiner och New Order-disco. Allt på en och samma gång.

Alla som hört förra årets ”Nuit blanche” vet vad som väntar. Eller ja, ni kanske inte hade väntat er få höra Danny börja sjunga ”Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson”, men i övrigt.

På skiva finns det inte så lite som påminner om Visage. När Els och Danny kommer in för extranummer tar det allt så långt det går. En cover på just ”Fade to Grey” som får mig att nästan slå i tälttaket.

Att de envisas med att spela en låt till därefter är en bagatell, så därför går jag därifrån. Arvika 2004 slutar till tonerna av ”Fade to Grey”.

Det känns riktigt, riktigt bra.

Full hand

01. Kraftwerk. Det blir inte mycket större än så här.
02. Vive la fête. Fest.
03. Faithless. Bitvis hypnotiskt bra.
04. The Tiny. Vackrast.
05. Ayesha. Funkade ännu bättre med band.

Inte långt efter

  • Sophie Rimheden (fortfarande lika bra, men lite sämre förutsättningar och lite vingklippt show)
  • CK. ”Bra” är förstås alltid en definitionsfråga, men 35 minuters hysteriskt spinningpass var festivalens charmigaste upplevelse.

    Nya, trevliga bekantskaper

  • Keane. En dos brittisk pop av bästa märke.
  • Adesola och Rigas. Två av Flora & Faunas senaste fynd.
  • Festivalens besvikelse

  • Ellen Allien. Vadå bara DJ-set? Vadå stod i programmet? Som om jag har tid att lägga tid på att läsa sånt?
  • Bäst utom tävlan

  • Vädret. Tack!
  • Gratis kaffe på pressområdet
  • Woken. Varför har jag inte upptäckt den tidigare? Överlägset mest prisvärda maten.
  • Sämst utom tävlan

  • Dragspel i huvudet.
  • Sämst, sämst, sämst

  • Future Sound of London. Ska någon annan boka dem får de se till att lägga till en ”ni får inte spela någon av era sugiga låtar”-klausul. En av de mest bortkastade timmarna i mitt liv.
  • Ola Andersson

    Publicerad: 2004-07-19 22:06 / Uppdaterad: 2004-07-19 22:06

    Kategori: Krönika

    5 kommentarer

    Kraftwerk är verkligen otroligt bra live, eller det är ett jävligt konstigt sätt att uttrycka sig. Jag tror inte man kan beskriva det bättre än du gjorde, det är coolt…jävligt jävligt jävligt coolt att se kraftwerk.
    förövrigt är jag arg på världen för att jag inte var i arvika

    Medlem 2004-07-22 00:06
     

    Legoland: Ja, det borde du nästan vara. Jag hade hoppats att det skulle vara bra, men så här bra… Fortfarande tror jag att Massive Attacks show i Hultsfred var snäppet vassare (mest för att den inte liknade något jag sett), men Kraftwerks var helt klart snyggare. Lägger man till musiken var Kraftwerk förstås som helhet en fullständigt överlägsen upplevelse.

    Ola Andersson Redaktionen 2004-07-22 20:26
     

    Ola A: Vad var det du jobbade med som gjorde att du missade Olle Lj och Damn!?

    Medlem 2004-07-26 10:48
     

    Texterna här i specialen. Hade precis kommit igång och orkade inte masa mig iväg. Gissar att jag får fler chanser att se särskilt Damn!

    Ola Andersson Redaktionen 2004-07-26 17:38
     

    Kraftwerk var vekligen underbara. Så här i det murkaste december lever jag fortfarande med minnet av introt till "Radio Activity" färskt i minne. Det var gud som talade till oss den kvällen. Jag är inte en religiös människa, men detta var sannerligen en uppenbarelse som lätt knäcker en brinnande buske.

    Jag är helst såld!

    StiffenStorm Oregistrerad 2004-12-24 01:28
     
    Kommentera eller pinga (trackback).

    Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Inloggning

    Registrera dig