Sol när man anländer till Arvika kändes som ett trevligt tecken. Redan bättre väder än i hela Hultsfred. Okej, nu kanske det inte var särskilt svårt, men ändå.

Gillar dessutom de nya arrangemangen, både vad gäller camping och pressområde. Bättre och smidigare. Hjälpsamma funktionärer och trevlig atmosfär. Arvika känns verkligen som Sveriges kanske trevligaste festival.

Okej, att absolut INGEN visste var informationstältet låg känns ju lite som en ironisk paradox, men det är väl sånt som händer.

Först ut blev ett besök hos Richard Reagh & WWNB2. En kille med gitarr på magen, klädd som truckertrailortrash (jodå, med keps) flankerad av två östermalmsbratsklädda killar var en milt sagt intressant syn. Inte minst när östermalmsbratskillarna sjöng textrader som ”I look like a farmer”. Väldigt underhållande att titta på, men mer charmigt än bra. Arvikafestivalens Puppetmastaz, typ.

Foto: Emma Svensson (rockfoto.nu)

Näst i tur stod Marit Bergman, för första gången. Jag har flera gånger sagt att jag velat se henne, bara för att se hur hon är live, men av någon anledning har det aldrig blivit av. Den här gången var det dags. Och det var en riktigt positiv överraskning. Som någon slags absurd PJ Harvey på prozac med Florence Valentin som musiker river Marit av ett mindre pärlband treminuterspopstänkare som skingrar molnen på himlen och blottar en helblå himmel för första gången på typ två månader. Allt är inte fantastiskt, och jag kanske inte alltid är helt överens med hennes röst, men ett timslångt leendepass sitter helt rätt.

Foto: Emma Svensson (rockfoto.nu)

Nästa stopp är på något sätt helt naturligt Sophie Rimheden, som den här gången spelar med solen som sällskap, till skillnad från nattmanglingen på Hultsfred. Jag trodde faktiskt inte det skulle funka, men det avlöper betydligt mycket bättre än vad jag trodde. Tyvärr är en av dansarna borta den här gången, vilket gör att dansen inte blir riktigt lika fantastisk. Den mörka och intima inramningen på Hultsfred gjorde också bakprojektionerna och dansen mer rättvisa. Däremot kunde jag den här gången, när jag var förberedd på den ångvältsintensiva visuella upplevelsen, koncentrera mig mer på musiken. Det var ett identiskt set som på Hultsfred, men däremot var ljudet betydligt bättre. Och dessutom upptäckte jag än mer hur knasigt bra flera av låtarna fungerar bra. De som ifrågasatte att Sophie var nominerad till bästa klubb/dans på förra årets Grammisgala kan inte ha lyssnat på rakbladsvassa ”Blue Monday”-monstret ”Into Night” eller hårdslående ”In Your Mind” på tillräckligt hög volym någon gång.

Konsertens stora överraskning är annars när det helt plötsligt kommer igång lite spontant handklapp. Det finns hopp, alltså.

Precis som förra gången avslutar Sophie med samma nya låt (den skulle kunna heta ”So Far Away”). Precis som förra gången är den så jävla bra. Jag fick Sophies nya album (landar i augusti) precis innan jag åkte, men har lovat mig själv att inte lyssna förrän jag betat av min ”olyssnat”-hög lite mer. Gårdagens konsert kommer göra det ännu svårare att hålla sig.

Efter pop och elektronik blev det självklart dags för baktaktsgung. När jag såg Ayesha på Popaganda, med sidekick, körsångerskor och singback-band, blev jag riktigt charmad och bitvis rätt imponerad. Den här gången har hon med sig sitt alldeles egna fyrmanna-Damn!, som svänger som ett betydligt större band. Tajt, svängigt och en jättedos attityd.

När Ayesha dessutom kommer in i kamouflageuniform, röd basker och knähöga, rutiga golfstrumpor, är hon snudd på redan hemma.

Hur mycket bandet än svänger känns det som att några av låtarna skulle mått bättre av den mer kantigt elektroniska kostym de bar på Popaganda, men det blir det mer än nog av i de tre sista låtarna. Det svänger galet mycket, vilket nästan helt väger upp de svagare delarna tidigare i setet.

Efter Ayesha hinner jag höra slutet på Male or Female, som sammanfattar ungefär allt det som är dåligt med belgisk musik.

En av de konserter jag sett fram mest mot under min Arvika-festival är Ellen Allien. Kort innan det är dags får jag reda på att hon bara ska jocka. Disappointed! Okej, om jag hade läst programmet hade jag fått reda på det här för länge sedan, men instruktioner är som bekant för mesar. Riktigt tråkigt, i vilket fall. Desto roligare att det ändå blir en stunds dansande till schysst electro.

Två band som jag bara hade med på listan för att se vad tusan det var var dubbelkaggesäventyret Cradle of Filth. De var precis så där dåliga som jag trodde de skulle vara. Inte min musik. När jag sedan går iväg för att se åttiotalsikonerna Skinny Puppy är jag väl inte direkt inställd på att jag kommer älska det jag hör, men hade inte väntat mig att det skulle vara så skitdåligt. Faktum är att jag nog skulle välja Cradle of Filth före Skinny Puppy. Det trodde jag nog aldrig.

Foto: David Drazdil

Kvällens sista konsert hade jag rätt låga förväntningar på. Okej, det hade jag kanske inför Cradle och Skinny också, men där handlade det egentligen mest om ”inga förväntningar”. Future Sound of London/Amorphous Androgynous gjorde i början av nittiotalet några smått fantastiska album. Det kan man inte säga om deras senaste, rätt usla album. Och visst, artister gillar alltid att spela låtar från sina senaste skivor, men det brukar alltid bli en rätt okej mix av gammalt och nytt. Inte så den här gången. Vi får inte det Future Sound of London som briljerat med sin ambienta techno för sisådär tio-tolv år sedan.

Vi får det Future Sound of London som åkte till Indien, fann sig själva och kom hem med en busslast sitarer.

Det blir i princip hela det senaste albumet. Inget annat.

Jodå. Så att.

”Kan man ha fler instrument på scen?” frågar någon bredvid mig. En berättigad fråga. Dessutom är scenen klädd med glödande plastblommor längst fram. Videoprojektionerna är skitsnygga. Mr. Future himself ser ut som Bobby Gillespie i swingpjatt.

Och det är väl ungefär det som är bra. För musikaliskt stinker det.

Det är egentligen bara i en av låtarna som framförs som det glimrar till. När det blir Air-vibbar, stråkar, rhodes, tablas och samplade körer. Men sedan blir det svulstig konstrock av sämsta slag. Ibland låter det till och med som ett riktigt uselt britpopband. Sången lämnar även den mycket att önska.

När det blir Kristofer Ahlström-rock av alltihop börjar jag tappa sugen rejält. När jag upptäcker att jag står och sjunger refrängen till 4 Non Blondes:s ”What's Going On” till en av låtarna går jag.

Då känns det väldigt, väldigt långt till Papa Nya Guinea.

Lite annat

Skivköp

Jodå, jag passade på att fynda lite i ett skivstånd mellan några spelningar, fast jag inte borde ha gjort det. Dagens skörd:

40 KRONOR STYCK:

10 KRONOR STYCK: