Generaliseringar kring hårdrockares fanatism

”Åh, så lyckliga vi är, vi ortodoxa, och så härlig vår tro är, långt härligare än alla andra”.
- Grigorij Rasputin, ”Mina tankar och funderingar”, 1916

Först måste vi etablera en regel:

Alla någorlunda musikintresserade personer är obändligt trångsynta när det gäller sitt eget musikaliska gebit.

Det är empiriskt.

Det är lika viktigt att en musikjournalist ägnar tre sidor av en artikel åt att hylla jamaicanska tolvor och spotta på progrock och Radiohead, som det är att nästan 2000 personer säger upp sin prenumeration på sagda tidning av samma anledning.

Blind kärlek är lika viktig som blint hat i musikdiskussioner.

Det är också viktigt att det förblir så, för den dagen vi har lugna och sansade diskussioner kring musik – eller religion eller politik eller vad som helst som rör upp kryddade känslor i gemene mans åsiktssoppa – så har passionen ersatts av ett likgiltigt utbyte av betraktelser inte mer intressanta än charterminnen.

Vi behöver personer som alltid kommer stå på sin barrikad och peka finger åt personerna som står på barrikaderna på andra sidan gatan.

Det behövs alltid en fiende. Inom hårdrocken finns det bara en fiende: alla.

Hårdrocken skiljer sig åt i det avseendet att om du lyssnar på hårdrock så lyssnar du på hårdrock. På sin höjd kan man sträcka sig till kängpunk eller grindcore, men väldigt sällan hittar du någon som ens rör sig utanför ett inmutat Power Metal- eller Thrash Metal- eller vad-du-nu-vill-Metal-område.

Vilket leder oss till punkt 1: bredden.

Hårdrock är inte mer begränsat än populärmusik i allmänhet. Trots gemene mans uppfattning om en enda gröt av hedonistiska texter och nedstämda riff, så bjuder hårdrocken på en utbredd flora av giftig undervegetation (kolla vår genrelista och se själva). Nästan varje sinnesstämning (till och med på finjusterad nivå) motsvaras av en egen genre, från dysterkvistarnas Doom och Goth Metal, till glädjerusig Power Metal eller brutal ultradöds eller ondskefull tvättbjörnsmetall.

Och så vidare.

Det är viktigare i hårdrock än någon annanstans att vara ”true” – nej, hip hop eller indie kommer inte ens i närheten.

Det allvarligaste brott ett metalband kan begå är då, givetvis, att sälja sig. Rättelse: att bli framgångsrika.

Okej, HammerFall har alltid jobbat i motvind eftersom de valt den genre de gjort, men sedan de började figurera i Musikbyrån och på Aftonbladets nöjessidor så har de fördömts för evigt av de ”äkta” hårdrockarna.

Detsamma gäller norrbaggarna i Dimmu Borgir, brittiska Cradle of Filth och till och med svartmetallveteraner som Satyricon får slå ur underläge sedan de skrivit kontrakt med EMI.

Särskilt i de egna leden ifrågasätts musiker och fans trovärdighet med en aldrig falnande iver. Varg Vikernes Black Circle-posse (tänk en norsk Trenchoat Maffia) åkte till exempel över en vända till Sverige för att sätta eld på Therion-sångarens lägenhet för att han inte var tillräckligt ond. För att det inte skulle råda några tvetydigheter om vem avsändaren var satte man fast ett Burzum-konvolut på dörren med en dolk.

Hot och smädelser av andra band förekommer oftare än vad Source eller Vibe lyckas skaka fram biffar i hip hop-världen (”Death to posers and trends” i allmänhet, och ”Death to Grave” i synnerhet, var populära varianter, sedan Jörgen hoppat av erdödsmetallpionjärerna och man mjuknat några hekto i soundet).

Råkar du gå på hårdrocksfestival iförd en Gamma Ray-tröja bör du räkna med att få genomgå regelrätta Kai Hansen-quiz om du hamnar i konversation med någon som tror sig ana ugglor i mossen.

Det hela brukar urarta i rena Trivial Pursuit-omgångarna – hårdrockare har för övrigt ett eget TP, det heter ”Metal Mental Meltdown” och innehåller frågor som ”Vart spelade Tiamat in sin debut-EP?”, ”Vilket band utgörs av ex-medlemmar i Laaz Rockit, Defiance och Sacrilege BC?” och ”Vad ryktas Quorthons riktiga namn vara?” (svaret på det sistnämnda är – Pugh Rogefeldt!).

Hårdrockskulturen är svårare att infiltrera än vilken colombiansk knarkkartell du kan räkna upp – du får inte ens bära en Venom-tröja om du är för ung för att ha varit med när de slog igenom (det vill säga 1982).

Det krävs alltså ingen Einstein att räkna ut att ”äkta” hårdrockare är ett stockkonservativt följe, som betraktar alla band med minsta nytänkande med stor skepsis. Ett band som Agoraphobic Nosebleed – som med sin skiva ”Frozen Corpse Stuffed with Dope” gick ut med att skivan innehöll trumrytmer på 2000 BPM – avfärdades i många tidningar som ett plojband. Det är samma anledning som att du inte kommer hitta någon hårdrockare som lyssnar på både Suffocation och System of a Down.

Inom Heavy Metal och Power Metal finns det fler genreanthems än du hittar ens i housemusik. Inte ens northern soul, med sina ständiga utrop om ”keep on keepin' on”, ”keep the fire burning” och så vidare, har fler låtar om att skapa gemenskap och sammanhållning inom den musikaliska gärdesgården.

Här kommer ett axplock: ”Heavy Metal (is the Law)” (Helloween), ”Heavy Metal Universe” (Gamma Ray), ”Metal Heart” (Accept), ”The Gods Made Heavy Metal” (Manowar), ”Metal is War” (Sacred Steel), ”Heavy Metal Mania” (Gamma Ray), ”Metal Gods” (Judas Priest), ”Headbanging Man” (Grave Digger). Och så vidare.

Bland de ultraortodoxa hårdrockarna har till och med gitarrer förbjudits i sättningen. Varg Vikernes – pånyttfödd rashatare som avtjänar fängelsestraff för knivmord och kyrkbränning – vägrar använda gitarrer och trummor eftersom de, ”används av svarta, i svart musik”. I fängelset ritar han diagram som bevisar den ariska rasens överlägsenhet och skriver politiska rättesnören för ett framtida all-ariskt samhälle (det handlar, av någon anledning, mycket om drakar och älvor).

När en av hårdrockvärldens kanske största sajter, Metal-Rules.com, höll en essätävling på temat ”Why Metal Rules” publicerades cirka 20 av de anmälda bidragen. Alla gick ut på en och samma sak: majoriteten av befolkningen är dum i huvudet och ignorant – eftersom de inte lyssnar på hårdrock.

Med en liten genre som aldrig kommer få radiotid utanför pirat- och Internet-stationer kommer alltid en känsla av utanförskap, som sedan utvecklas till en stark samhörighetskänsla bland de som delar kärleken till musiken. För även om det råder misstänksamhet och hierarkitänkande inom genren så drivs den hela tiden framåt av en konstant vi-mot-dom-känsla. En moshpit på ett Pantera-gig eller ett lerbad på Wacken är inget annat än en förbrödrande rit för folk med få andra plattformar för att skapa kontakt.

Det behövs folk som alltid brinner, även om de bara lämnar över facklan – särskilt inom hårdrocken. För de flesta är hårdrock – dess ”true till death”-deviser till trots – en övergående fas, som ofta tar bränsle ur pubertetens känsla av alienation och frustration. Få saker är så förlösande som en hundratjugokilos snubbe som vrålar att han ska stycka alla som kommer i hans väg, när man själv är sexton och just börjar inse att saker och ting inte alls är så kul som det lovades. Den blir, om inte ett svar, så i alla fall ett utlopp.

Att avfärda hårdrock som tonårstrots är givetvis befängt – den rymmer mångt fler kvaliteter än simpelt chockvärde (hur lång tid måste Siewert Öholm vänta innan hans brott i hårdrock/videovålds-debatten preskriberas, förresten?) Det var på den tiden hårdrocksband som Slayer, WASP och Venom beskylldes för att ha en katalyserande effekt på ungdomars frustrationer och aggressioner. Närmare sanningen var – och är – väl snarare att effekten är ventilerande.

Hårdrocken kommer därför alltid att behövas. Och den kommer alltid att vara den självutnämnde fienden. Till allt och alla.

Särskilt texter som denna.