Det är år 2004. Vintern är över. Det är äntligen vår, solen skiner, blommorna är på väg att slå ut, fåglarna kvittrar och staden är fylld av nyförälskade par som går och håller varandra i handen. Vad är det då som är så speciellt med våren egentligen? Nåja, nog om det, jag har ändå inget bra svar på just den frågan, det måste helt enkelt vara något i luften. En sak är i alla fall säker, just den här våren har jag har stiftat bekantskap med ännu ett band som ger mig en orsak till att pallra mig ner till affären och köpa en röd tuschpenna som jag sedan kan ringa in Glasgow i Skottland med på min populärkulturella karta. Bandet heter Camera Obscura, och bara en enkel titt på deras skivomslag framkallar 60-talsnostalgi, om man bortser från den hypermoderna videokameran som en av tjejerna håller i handen då alltså.

Jag skulle lätt kunna säga att det här bara var en i mängden av alla de band som släppt en skiva där de försöker låta som Glasgows egna stoltheter Belle & Sebastian, (och jag skulle inte förvåna mig heller om någon faktiskt skulle antyda det). Men i Camera Obscuras fall är det inte riktigt så. Det enda Stuart Murdoch har gjort här är att han tagit omslagsbilden. Okej, visst hör man en del likheter mellan de båda banden, men trots det så har på något sätt Camera Obscura ändå lyckats med konsten att skapa sig ett eget sound och ja, det är så charmig och tjusig tweepop att man fullkomligt smälter. Det här kan mycket väl vara en av årets snällaste skivor, lika snäll som förra årets ”The Long Goodbye” med The Essex Green. För det här är blås, tamburiner, fingerknäpp, trummor, pianon, orglar, mandoliner, gitarrer, munspel, baser, körer, vacker solosång och en stor portion charm och snygghet tillsammans i en härlig blandning.

Albumet inleds med ”Suspended From Class” som är en varm låt med en smått humoristisk text. Traceyanne Campbells svala röst gör redan här att man svävar en bit ovanför marken, och det känns faktiskt som det hela inledningsvis är en början på något stort, och för en gångs skull märker jag så småningom att jag inte har fel. I Nästa låt ”Keep it Clean” sjunger Campbell:

”Does it make you happy to ignore me on streets?
I guess by now you think I'm weak
I wish you would have said something before now
I wouldn't share a bag of chips with you
In my opinion you don't have a clue
I'm being cruel, I'm being cruel”

Låten är en tragisk liten historia som slutar med att personen som är boven i dramat ångerfull ringer hem till tjejen han varit tillsammans med tidigare (som han även ignorerat på gatan) i ett onyktert tillstånd och bekänner sin kärlek för henne, dock lite försent. Det visar sig att tjejen inte vill ha något att göra med killen i fråga (vilket man kan förstå) och är dessutom numera tillsammans med en annan. Sorgligt men sant.

”Underachievers Please Try Harder” är som en enda lång kavalkad av tragiska kärlekshistorier med alla dess ingredienser. Hjärtesorgen och uppriktigheten i varje låt klistrar sig fast på insidan av hjärnan och ibland gömmer sig halvsnuskiga budskap i texterna bakom de oskyldiga melodierna, tro det eller ej. Det är snällt, men vasst på samma gång. Med andra ord, indiepop i sin rätta bemärkelse.

”A Sister's Social Agony” är årets hittills finaste och sorgsnaste kärleksballad, med andra ord en riktig kioskvältare. En ballad att gråta sig till söms till. Den är så full av 60-talsnostalgi och sentimentalitet att den skulle kunna sätta vilket hjärta som helst i brand eller få vilken tv-apparat somhelst att åka ut genom fönstret. Den är det perfekta soundtracket till en modern remake av en 60-talskärleksfilm med sorgset slut. Och hade den faktiskt gjorts under 50-talet eller 60-talet så lovar jag att den definitivt hade varit en given topplisteetta. Med andra ord, den är alldeles, alldeles… Underbar. Nästan lika underbara är ”Teenager” och ”Number One Son” (som ibland känns förbluffande lik Belle & Sebastians ”The Model”, eller är det bara jag som tycker det?), ”Knee Deep at the NPL”, ”Lunar Sea” och ”Footloose and Fancy Free”.

Campbell är som sagt den som sjunger mestadels, men vid ett par tilfällen makar sig även en av de andra medlemmarna i bandet, John Henderson fram till mikrofonen, och i ”Before You Cry” sjunger Campbell och han en duett tillsammans. Hendersons sånginsats är bra men kan knappast jämföras med Campbells, men mitt ibland de smått försiktiga, urtjusiga poplåtarna finns en låt där Hendersons röst verkligen gör sig alldeles utmärkt, nämligen i ”Let Me Go Home”. En låt som förresten också är en solklar potenciell hit för indieklubbarnas dansgolv. Okej, den är ingen riktig partylåt, men den är å andra sidan svängig så det ryker och går därför knappast att sitta still till. Den låter som en ny Belle & Sebastians ”The Boy with the Arab Strap”, fast ännu bättre, så det har egentligen ingen betydelse vilken låt den liknar. Det här är en av skivans allra, allra bästa låtar. Den enda låten som känns lite halvt missplacerad på just det här albumet är dock halvdystra ”Your Picture” som låter som något Leonard Cohen skulle kunna ha gjort, men den är å andra sidan inget som stör skivan som helhet.

Ja, jag säger då det, ska Camera Obscura fortsätta med att göra album som ”Underachievers Please Try Harder” så kanske det rentav blir så i framtiden att man tror att Belle & Sebastian tagit influenser från dem istället för tvärtom. Nu ska jag inte nämna Belle & Sebastian fler gånger. Camera Obscura har lyckats utmärkt med att själva göra något med en anspråkslös ståtlighet som är så förtjusande att man blir alldeles rörd.